F�r tillf�llet k�nde sig den gamla sj�len lite ensam d�r den satt i tomrummet efter det senast m�nniskolivet och den kommande sammansm�ltningen. De b�sta v�nnerna hade gett sig av, den gamla sj�len kunde se dem d�r nere p� jorden, hur det uppfyllde varsin m�nniska med iver, nyfikenhet, f�rundran och tankar av alla de slag.
Jag vill dit, sa den gamla sj�len. Jag har fortfarande en god potion gl�dje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
Men din tid till sammansm�ltningen �r s� kort varnade vakten. Visst kan du ge dem gl�dje, men om du �r hos dem s� kort tid, ger du dem ochs� en v�ldig sorg n�r du l�mnar dem.
Jag vet sa den gamla sj�len. Men jag vill end�. Jag vill ge dem s� mycket gl�dje att den hj�lper dem �ver sorgen sedan.
S� l�t det bli som du vill sa vakten, och sl�ppte i v�g den gamla, gamla sj�len.
D� fick ett m�nniskopar p� jorden ett barn som de s� l�nge �nskat. Det var den raraste unge, som str�dde gl�dje �ver dem fr�n den dag hon f�ddes, den orumlande k�rlek som m�nniskor k�nner n�r deras sj�lar tr�ffas och med f�rtjusning k�nner igen varandra fr�n Evigheten.
Men har du inte v�ldigt kort tid kvar? viskade mammans sj�l till den gamla sj�len i den lilla flickan.
Tiden kort, men gl�djen stor, svarade den gamla, gamla sj�len.
Och fast inte mamman h�rde deras samtal, v�ckte viskningarnaen anande oro, en fl�kt av kunskapen av att vi inte �ger n�got p� jorden, inte varandra, inte oss sj�lva ens. Allt kommer till slut tas i fr�n oss, allt vi b�r p�, alla k�ra runt omkring, slutligen v�rt liv och v�r kropp.
Men flickebarnet v�xte och fick med sin gl�dje mamman att gl�mma s�dana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han ochs�. Ja, den gamla sj�len fick leva sin sista tid precis som han �nskat.
Men tiden var kort, �ven med m�nniskors m�tt var den kort, och stunden kom d� sammanslutningen skulle ske. den gamla sj�len fick en kallelse, att utan dr�jesm�l infinnna sig vid cermonin, och m�ste lyda.
F�r m�nniskorna s�g det ut som flickan f�tt en pl�tslig d�d. Deras sorg blev oerh�rd,just som vakten f�rutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var gl�dje och endast gl�dje, kunde de uth�rda sin sorg, just som den gamla, gamla sj�len hade f�rusagt.
Och d�rf�r i st�llet f�r att l�ta gamla, gamla sj�lar bara sitta av sin sista skv�tt av tid i tomrummet, blev det i forts�ttningen en sed i Evigheten att skicka dem att sk�nka sin sista stora gl�dje till m�nniskor som beh�ver den. Sorgen, sedan, den oundvikliga sorgen, den har m�nniskor genom gl�djen f�tt kraft att uth�rda och s� sm�ningom v�nda till n�got gott.
En text av Peter Pohl och Kinna Gieth ( Ur jag saknar dig, jag saknar dig)
