Tillbaka till hemsidan

Kapitel 1

Sommarlovet, det efterlängtade, var bara några dagar gammalt när händelserna, som totalt skulle förändra mitt liv, inträffade. Försommarens friska luft gjorde mig upprymd. Frihetskänslan, att kunna rå om sin egen tid, var som en dröm för en 18-årig grabb. Enda smolket i glädjebägaren var att inget ordnat sommararbete kunnat fixats. På vår lilla ort var det inte många som behövde extrafolk och att resa de sju milen till närmaste större stad var inte att tänka på. Körkortet var visserligen ordnat men någon bil hade jag inte. Så det gällde att finna egna sätt att fördriva tiden.

En bit utanför samhället fanns ortens motionsspår. Den gick i en slinga över åkrar och ängar, svepte in i en liten skog där den passerade en liten tjärn med näckrosor. Stillheten var bedövande, endast fåglarna kvittrade, och djuren tog ingen notis om den ensamma löparen som sprang varv efter varv. När jag tyckte att jag fått tillräckligt med motion sneddade jag över några åkrar och löpte fram till min äldre systers bostad i närheten av spåret. Hon var en fast punkt i min tillvaro då hon arbetade hemma som sömmerska. Efter min motionstur brukade vi sitta ner och diskutera det mesta och sedan äta en gemensam lunch innan jag vände hemåt.

När jag kom ut ur duschen, med bara morgonrocken svept runt mig, kom emellertid min syster emot mig med en bekymrad min på sina läppar. Jag tänkte inte mer på det utan vi tog fram lite förmiddagsfika och gick ut i trädgården. Samtalet tog dock ingen riktig fart den här morgonen, det syntes att det var något som störde hennes tankar.

- Vad är det, berätta vad som har hänt? inledde jag.

- Inget speciellt, egentligen, det är bara det att en kund inte kunde komma idag för att prova sina kläder och det är bara två veckor kvar till kläderna skall vara klara. Hinner jag inte prova idag så kommer det att bli svårt och hinna med allt.

Vi fortsatte vårt förmiddagsfika under tystnad och efter en stund dukade vi av och gick in i huset igen.

- Du Peter! - skulle du kunna göra mig en tjänst? Kom det plötsligt från min syster.

- Självklart! svarade jag utan att egentligen tänka mig för.

- Det slår mig att du och min kund är lika långa och har ungefär samma kroppsbyggnad. Skulle du kunna hjälpa mig med den här provningen?

- Visst - inga problem! halkade omedelbart över mina läppar.

- Jättesnällt! - svarade syrran och det riktigt märktes på henne att det var en sten som föll från hennes axlar.

Vi gick direkt till hennes arbetsrum och in bakom en skärm där hennes kunder kunde byta om. Hon bad mig ta av mig morgonrocken. Lite generat förklarade jag att jag inte hade något under men det viftades raskt bort med att vi minsann hade sett varandra nakna förr. Att vi var några år äldre nu gjorde ingen skillnad.

- Du kan förresten vända ryggen till så jag kan hjälpa dig på med korsetten!

- KORSETTEN! Vilken korsett?

- Den du måste ha för att jag skall kunna prova så klart!

- Men - stammade jag - vad är det som skall provas?

- Den där smaragdgröna långklänningen där i hörnet förstår du väl.

Oh jösses, vad har jag gett mig in på, tänkte jag för mig själv. Men jag har alltid stått för mitt ord och det var bara att acceptera faktum.

- Att jag hjälper dig med detta stannar väl oss emellan svarade jag vädjande

- Självklart - jag kommer att vara dig evigt tacksam - lita på det.

Med det konstaterandet snurrade hon på mig och bad mig sträcka armarna högt upp i luften. Runt min överkropp placerade hon sedan korsetten, som bäst kan beskrivas som ett tygstycke med allehanda styva detaljer insydda. Hyskor, hakar och öljetter prydde hela baksidan. Massvis med spetsar var placerade lite här och där. Framtill fanns också två kupor som skulle ta hand om de kvinnliga behagen och forma dessa till vackra liljekullar. Tyget var tunt och silkigt, men när Kristina (min syster) började fästa ihop hakarna med hyskorna märkte jag styrkan i tyget. Min kropp inneslöts i ett smidigt men bestämt fodral. Jag hade aldrig tidigare upplevt något liknande. Allteftersom knäppningen fortskred pressades min mage och bröstkorg samman. Det var inget obehagligt, snarare en känsla av att bli omhändertagen. Andningen blev också kortare eftersom lungorna inte hade lika stort spelrum längre. Efter en stund kände jag att Kristina slutade med knäppningen och trodde att allt var klart men ack vad jag bedrog mig.

- Ta nu ett djupt andetag och sträck upp armarna ordentligt innan jag börjar snöra dig.

- Snöra mig? Räcker det inte så här

- Nej - trodde du det - skrattade Kristina -nej här måste mer till för att du skall komma ner till samma midjemått som min kund.

Varvid hon drog till om remmarna där bak så att jag trodde magsäck och allt skulle ploppa upp ur halsen likt en hal tvål i handen. Utan någon som helst pardon snörade hon ihop korsetten tills jag trodde att jag skulle gå av på mitten. Sedan vände hon på mig och stoppade ner sin hand i en av kuporna och fick tag i lite hoptryckt skinn som hon formerade till något som kunde liknas vid ett bröst. När hon gjort likadant på den andra sidan muttrade hon något ohörbart om att det här måste gå att göra på ett bättre sätt, men att det fick duga nu.

- Ledsen om jag fick lov och ta i men nu så har du rätt kroppsform. Hur känns det?

Utan att vänta på svar gick hon raskt iväg och lämnade mig åt mitt öde. Minuten senare kom hon tillbaka med ett par strumpor, trosor och ett par högklackade skor.

- Lyft upp benet så jag kan sätta på dig strumporna manade hon.

Jag lydde och känslan var obeskrivlig när den tunna smidiga strumpan rullades upp över min fot, vader, knä och slutligen låren för att sedan fästas vid de dinglande strumpebanden. Känslan blev inte mindre när andra benet fick sin strumpa. Ett par vita silkiga trosor med nätta spetsar kring benöppningarna följde efter. Tom de högklackade skorna passade nästan perfekt. Kunde inte låta bli att kasta en blick i den hellånga spegeln som täckte en av väggarna bakom skärmen. I spegeln stod en slank varelse med halvlångt hår, smal midja och långa ben. Det fanns inte mycket som påminde om den Peter som stod här för någon minut sedan. Kristina märkte mina beundrande blickar och kommenterade

- Tjusigt eller hur! Det här trodde faktiskt inte jag heller att lillbrorsan kunde bli så här tjusig.

Men nu var det inte tid för mer beundrande blickar utan arbetet väntade. Kristina hämtade nästa underliga plagg, en tygklädd stålställning såg det ut som. Hon såg mina undrande blickar och förklarade

- Det här kallas för krinolin och skall hjälpa till att hålla ut kjlen så den får den där härliga vidden och komma helt till sin rätta.

Krinolinen fästes kring min midja och sedan hämtade hon klänningen. Den formligen gled ner över min kropp och när dragkedjan i ryggen drogs upp formade den sig mjukt kring min överkropp. Urringningen var generös och visade en hel del av mina "nykonstruerade" bröst. Ärmarna var korta men med stora puffar. Klänningslivet följde formerna perfekt och nedanför den trådsmala midjan böljade kjolen ut sig i fint veckade våder. Jag tyckte allt satt perfekt men Kristinas vana ögon gav sig genast i kast med att nåla in, lyfta upp och förändra än här, än där. Men vad spelade tiden för roll en stund som denna. Jag tittade oupphörligt på det underbara som visades upp i speglarna i hennes arbetsrum. Massor med underliga känslor vällde genom kroppen. Ena sekunden kändes det som det underbaraste som någonsin hänt (och det var det ju) och andra sekunden något som var förbjudet, olämpligt, onormalt för en 18 årig POJKE att uppleva. Kristina märkte mina emotionella svängningar och fyllde på

- Jag är helt uppriktigt förvånad hur bra du ser ut och hur väl du smälter in i dessa kläder. Du skall veta att du kan lita på mig - jag kommer inte att reta dig eller på annat sätt ställa dig mot väggen för de känslor som du visar här och nu. Jag vill stötta dig oavsett om detta blir enda gången du provar en klänning eller inte.

Kristina lade sista handen vid nålningen och bad mig att gå några varv runt i rummet så hon skulle kunna se hur tyget rörde sig. Efter några ovana och stapplande steg på de höga klackarna hittade jag rytmen och fick höfterna att svänga i takt med kjolen

- Du till och med rör dig som en flicka! kommenterade Kristina uppmuntrande min gång.

Allt trevligt tar dock slut någon gång och förtrollningen bröts när Kristina började att försiktigt skala av mig klänningen.

- Resten kan du nog ta av dig själv. Var försiktig med strumporna bara så att det inte går en maska! yttrade Kristina förnöjt samtidigt som hon drog iväg med klänningen.

Jag gick bakom skärmen och började knäppa upp strumpebanden. Sakta och försiktigt hasade jag ner strumporna längs benen, tog tag längst fram på tårna och drog av strumpan. O vad naket benet kändes. Att det där tunna materialet kunde kännas så mycket och framförallt så behagligt. En rysning gick genom min kropp och det bildades gåshud lite här och var. Andra strumpan följde efter på samma sätt utan att någon maska hade gått. Därefter började jag försöka komma på hur jag skulle få av mig korsetten. Jag hade ju inte sett hur den fästes där bak men kände att det hängde snören efter ryggen. Fick efter stor möda tag på en av ändarna och började dra. När knuten gick upp var det som om en ballong hade börjat läcka. Kroppen "pyste ut" lite här och var och den trådsmala midjan var ett minne blott. Hyskorna beredde även dom vissa svårigheter men med lite möda så gick även det. Det var med stor saknad jag lade korsetten åt sidan och svepte morgonrocken kring min numer alldeles normala pojk-kropp.

- Du får behålla trosorna som ett minne av idag - om du har lust alltså. Hörde jag Kristina säga trots att hon inte kunde se mig. Förstod hon så väl mina känslor just nu?

Jag följde hennes uppmaning och behöll trosorna på. Gick ut ur arbetsrummet och hämtade mina egna kläder. Trots lätta sommarkläder kändes dom som vadmalsbyxor och tjock ylletröja jämfört med de skira och smidiga kläderna jag nyss haft på mig. Därefter återvände jag till arbetsrummet för att säga hej till syrran.

- Du har varit till stor hjälp för mig, Peter, jag kan inte tacka dig nog. Lova mig också att du inte grubblar över om det var rätt eller fel det du nyss gjorde. Du var helt enkelt underbar och jag tycker att vi hade en mysig stund tillsammans. Vill du pröva på det fler gånger så står jag gärna till tjänst.

Med dessa ord på vägen gav vi varandra en riktigt känslosam kram och jag satte mig småvisslande upp på cykeln och trampade hem.

Kapitel 2

Väl hemma tänkte jag inte så myvket mer på dagens händelser utan satte mig i lugn och ro framför TV:n tillsammans med mor och far. Efter en stund ringde telefonen och mamma svarade. Efter lite småpratande fram och tillbaka vände hon sig till mig med orden

- Det är Kristina och hon vill prata med dig.

Jag tog telefonluren från mamma och svarade

- Ja hej det är Peter

- Hej Peter - än en gång tack för din hjälp

- Ingen orsak det var kul att kunna hjälpa dig. Gick det bra sedan?

- Ja det var det jag ville komma till. Jag har gjort alla ändringar och skulle behöva stämma av dom en gång till. Min kund kan fortfarande inte komma loss. Skulle du kunna offra dig en gång till i morgon? Snälla!

- OK! Visst kan jag det - lade jag till med illa dold förtjusning - vilken tid skall jag komma

- Kom till lunch så äter vi först och provar sedan

- Det blir bra vi syns då. Hej då.

- Vad ville Kristina? - undrade mamma

- Hon behövde lite hjälp med några saker - svarade jag lite undvikande

- Kul att ni kommer så bra överens, speciellt nu när du inte har något sommarjobb. När skulle du dit?

- Vi äter lunch tillsammans i morgon

- Bra då vet jag det

Något mer pratande om vad jag skulle hjälpa Kristina med blev det inte som tur var. Hade inte haft något bra svar att komma med eftersom detta kom så överraskande. När jag gick till sängs någon timme senare hade jag svårt att somna. Tankarna gick hela tiden tillbaka till de omtumlande känslorna som gått genom kroppen tidigare på dagen. Jag mindes också det fasta, men ändå smeksamma, grepp som korsetten hade tagit kring min kropp. Ljudet från det svajande klänningstyget när jag gick runt i rummet återkom ständigt. Det var som en sommarvind som lekte i en aspdunge. Och i morgon skulle jag få uppleva allt detta ännu en gång. Sent omsider somnade jag och vaknade till av att mamma tittade in genom dörren

- Jag går till jobbet nu. Hälsa Kristina och ha det så trevligt.

Jag steg upp och började klä på mig. Då såg jag trosorna som jag fått med mig hem. Utan att tveka satte jag på mig dom under shortsen och drog t-tröjan över huvudet. Efter en snabb frukost gick jag ner i samhället en stund för att se om någon kompis hade tittat ut ur sin håla. Men inte någonstans syntes något liv så jag drog mig hemåt igen. Förmiddagen flöt iväg och det var dags att trampa hem till syrran. Vi har alltid stått varandra nära, men den välkomstkram jag fick idag var helt annorlunda än tidigare. Det är svårt att beskriva men den kändes mer som om två väninnor möttes än en bror och syster. Lunchen var framdukad i trädgården. En av mina älsklingsrätter, så här på sommaren, fanns på bordet. Lättrökt skinka med melon och mimosasallad. Härligt läskande. Efter lunchen började spänningen inom mig stiga och det märktes tydligen för Kristina kommenterade småskrattande

- Ja det är väl dags att vi sätter igång med vårt arbete. Kom nu Peter - plikten kallar.

Jag gick omedelbart in bakom skärmen och tog av mig kläderna. Kristina blev inte ett dugg förvånad när hon såg att jag hade trosorna på från igår. Jag sträckte armarna upp i luften och Kristina svepte korsetten runt min överkropp. Med snabba flinka fingrar fästes hakarna och hyskorna i varandra och snart formades min kropp på ett fast men kärleksfullt sätt. Jag kunde själv hjälpa till med att forma till mina "bröst" och den rörelsen betalades med ett leende från Kristinas sida. Hon tog fram två små halvcirkelformade skumgummibitar och placerade dom i varsin kupa.

- Så där så ser dina bröst ännu mer naturliga ut. Känns det bra?

- Mm! Det känns bättre än igår - naturligare på något vis.

- Vill du pröva och sätta på dig strumporna själv?

- Ja - det kan jag väl göra

- Stoppa strumpebanden innanför trosorna först bara. Samla sedan ihop ena strumpan, ända ner till tårna, innan du börjar trä den på benet. Låt fingrarna bara glida med samtidigt som du drar strumpan uppåt. Utmärkt! Så gör du likadant med den andra medan jag hämtar krinolinen.

Kristina kom snabbt tillbaka med krinolinen och fäste den runt min trådsmala midja. Jag gjorde en piruett framför spegeln och log med hela ansiktet. Gnolande gick Kristina iväg och hämtade klänningen. Om jag tyckte att den passade fint igår vid provningen så var det ljusår från känslan idag. Den satt som gjuten på min kropp. Följde minsta förändring och framhävde min byst och den smala midjan. Genom skumgummiinläggen lyftes bysten upp och visade upp ett vackert decolltage. Kjolen hade kortats något så de högklackade skorna och mina vrister skymtade under den volangförsedda nederdelen.

Kristina gick runt mig och kände lite här och där, rättade till något, tog några steg bakåt och tittade på mig med tillfredsställelse i blicken. Hon skulle precis säga något när dörren in till arbetsrummet öppnades och en kvinna steg in., stannade upp mitt steget, blev stående någon sekund med en häpen min på läpparna. Varken Kristina eller jag kom oss heller för att säga något. Helst av allt ville jag mest att en lucka skulle öppnas i golvet så att jag kunde försvinna. Till slut tog hon till orda

- Va´ söt han är! Det här måste kunna funka! Jag går med på det omedelbart!

Vad var det frågan om? Jag förstod ingenting. En massa tankar surrade runt i huvudet samtidigt som jag kände rodnaden steg upp i huvudet. En solmogen tomat skulle kan kännt sig blek bredvid min rodnad. "Va´ söt HAN är" - hon visste att jag var en pojke! Vem är hon? "Det här måste kunna funka" - "Jag går med på det omedelbart" - vad är det som skall funka? Vad går hon med på? Jag förstår ingenting. Tankarna bara surrade samtidigt som jag bara ville försvinna från jordens yta. Kristina såg min oro och började

- Peter! Det här är Gerd - min bästa väninna - som du säkert hört talas om men inte träffat. Jag ber om ursäkt att hon kom in så här utan förvarning - det är mitt fel men jag var övertygad om det var det enda rätta både för dig och Gerd.

"Det enda rätta" frågetecknen hopade sig ännu mer.

- Kom och sitt ner här så skall vi berätta hela historien. Jag har inte varit helt ärlig emot dig men jag har haft det ärligaste uppsåt man kan tänka sig med det hela.

Vi satte oss ner samtidigt som Kristina instruerade mig hur jag skulle ta tag i kjolen och hålla den sträckt när jag satte mig. Inga skrynklor skulle få förstöra klänningen. Så kom hela historien fram. Gerd ska gifta sig till midsommar och Kristina och en annan väninna ska vara tärnor. Så igår, strax innan jag kom hit, hade Gerd ringt och upprivet meddelat att väninnan hoppat av hela kalaset. Någon förklaring hade inte lämnats men beslutet var oåterkalleligt. Hela Gerds planering rasade samman på bara några sekunder. Så fick då Kristina sin snilleblixt igår när hon bad mig prova klänningen. För på en punkt hade hon varit sanningsenlig - väninnan och jag hade ungefär samma längd och kroppsform. Under provningen hade hon själv blivit överraskad, både över mitt eget agerande och på min kvinnliga framtoning. När jag sedan lämnat henne hade hon omedelbart ringt till Gerd och meddelat att hon hittat en ersättare. Gerd hade dock svårt att tro på det hela men Kristina hade övertygat henne så pass att hon gått med på att komma hit och se det med egna ögon. Skeptisk hade hon dock varit ända tills hon klev över tröskeln, för en stund sedan, men hade omedelbart insett att Kristina gjort rätt bedömning - en ersättare var funnen. Nu var bara frågan - ville ersättaren verkligen genomföra det hela?

- Peter - jag skulle verkligen uppskatta om du kunde ställa upp på det här - inledde Gerd

- Du behöver inte vara orolig för att bli avslöjad - dels känner ingen dig dels passar du ovanligt bra i klänning. Ingen kommer att misstänka något - fortsatte Kristina

- Det är bara vi tre som kommer att veta hela sanningen - du behöver inte vara rädd.

- Peter! Jag är din syster och vill absolut inte skada dig eller på något annat sätt utsätta dig för obehagliga saker. Bara för att jag gärna vill hjälpa Gerd så skulle jag aldrig låta det gå ut över dig - min nya efterlängtade syster - avslutade Kristina och gav mig en riktig björnkram.

- Nå vad säger du Peter? Inflikade Gerd

- Jag vet inte - började jag lite trevande. Visst vill jag hjälpa dig och jag kan inte förneka att jag känner mig väldigt attraherad av mina upplevelser dessa dagar. Men kommer det att fungera? Jag menar det måste ju vara en sak att bara stå här och SE UT som en flicka och en annan sak ATT VARA flicka. Jag skall ju gå, stå, äta, dricka och prata som en flicka också. Klarar jag det? Jag vet inte?

- Nej - det har du rätt i - dom tankarna har också passerat mig - inflikade Kristina - men jag tror att jag hittat lösningen även på det. Varför flyttar du inte över hit till mig så har vi två veckor på oss att träna. Du får leva hela dagarna som flicka och jag kan hjälpa dig. Här kan vi vara ostörda och ingen behöver fundera vad du håller på mig. Inte ens mamma kommer att reagera, tvärtom tycker hon det är bra att vi gör saker tillsammans.

Vi satt tysta en stund medan tankarna for runt, samlades och till slut formulerades till ett beslut. Alla möjliga och omöjliga situationer spelades upp i mitt inre men hela tiden kom samma slutsats fram - Du kan, du vill, du törs.

- OK - jag ställer upp.

Sekunden senare hade jag två överlyckliga kvinnor över mig som kramade och pussade mig så till den milda grad att jag funderade på om jag skulle ändra mig. Dom tom släpade upp mig på golvet och dansade ringdans med mig. Efter några stojiga minuter lugnade vi ner oss och hämtade andan.

- Vi måste hitta på ett namn åt dig. Vi kan ju inte gå omkring och kalla dig för Peter hela tiden - kom det från Gerd efter en stund.

- Mm - tänkte på det också - vad säger du om Petra? Tillräckligt lika för att vara lätt och komma ihåg.

- Ja varför inte. Det låter trevligt det namnet kan jag acceptera.

Och med detta så var Petra född. Vi fortsatte att småprata en stund tills Kristina helt plötsligt for upp

- Nej flickor! Det här duger inte. Vi har massor att göra. Jag vill att du provar din brudklänning en gång till och sedan måste ni hjälpa mig med min klänning. Men först skall Petra få byta om till något bekvämare. Gerd - hjälper du henne av med klänningen så går jag och plockar fram lite andra kläder åt Petra.

Vi lydde och gick tillsammans in bakom skärmen. Gerd drog ner dragkedjan i ryggen och skalade av mig klänningen. När hon kom tillbaka hade jag tagit av mig strumporna och börjat knyta upp korsetten men Gerd övertog sysslan. Det kändes jätteskönt när hennes små mjuka händer rörde sig över min rygg. Vi var precis färdiga när Kristina kom med ett fång kläder. Hon räckte mig en behå som Gerd hjälpte till att knäppa. Automatiskt tog jag tag i mina bröst och försökte skapa några, men utan hjälp av korsetten så blev resultatet ganska blekt. Båda skrattade till på det där trevliga kamratliga sättet och gav mig skumgummiinläggen att pröva med. Det blev genast bättre men inte alls samma upplevelse som när korsetten var ihopsnörd. Sedan fick jag en höfthållare. Kristina kommenterade att det visserligen var varmt ute, men för träningens skull borde jag använda strumpor. Hon tog fram några mindre eleganta vardagsstrumpor för mig att sätta på. Gerd blev imponerad när jag utan att tänka mig för stoppade strumpebanden innanför trosorna, även fast jag ännu inte förstod varför. Kristina tog sedan fram ett par sandaler med öppen tå och måttligt hög klack. Även det för att jag skulle träna på att gå i skor med klack. Sist lämnade hon fram en kortärmad knälång solklänning med figursytt framstycke och vid kjol.. Den passade mig alldeles utmärkt. När påklädningen var klar satte hon mig på en stol och började sminka mig.

- Jag tänker bara lägga på lite läppstift och mascara nu. Det här får vi titta på mer senare. Jag vill bara att du skall känna dig så kvinnlig som möjligt. Ett halsband och några örhängen kan du också få. Håret tänkte jag bara sätta upp i en hästsvans just nu.

När detta var klart gick jag och speglade mig. Jag hade svårt att hitta Peter i spegelbilden. Istället stod där en söt tonårsflicka och tittade mot mig. Hon log generat tillbaka mot mig och det var som om jag upplevde min första förälskelse en gång till. Jag blev väckt ur mina drömmar av Gerd som bad om hjälp. När jag gick in bakom skärmen stod hon där helt naken.

- Petra - jag tänkte du kunde hjälpa mig att snöra korsetten. Jag misstänker att du inte har gjort eller sett hur det går till. Man har ju inte ögon i nacken precis.

Fantasktiskt! Här framför mig stod en helt främmande kvinna naken och ber mig om hjälp som det vore den mest naturliga saken i världen. Detta är något jag som tonårsgrabb ligger och drömmer om skulle inträffa men aldrig blir verklighet. Och nu - bara för att jag har behå, trosor och klänning - så förändras hela min världsbild. Hon behandlar mig som sin jämlike. Ingen blygsel, inga förutfattade tankar. JAG VAR EN AV DOM!! Vilken härlig känsla - återigen - som min unga kropp fick uppleva.

Jag följde hennes instruktioner och förvånades än en gång hur stark korsetten var. Jag fick ta i riktigt ordentligt för att få ihop den så mycket som Gerd ansåg vara nödvändigt. Men till slut var den ordentligt snörd och Gerds fylliga barm nästan svämmade över kupornas kanter. Kristina kom med Gerds klänning, som var figursydd även den, men inte med samma vidd i kjolen som min klänning. Det vita tyget var försett med spetsar runt ärmar, hals och midja. Ett utsökt vackert arbete. Gerds långa bruna hår, med lite inslag av rött, gav fin kontrastverkan mot det vita tyget. Vi hjälptes åt att få på Gerd klänningen och jag blev inte ett dugg förvånad att också den satt som gjuten på hennes kropp. Kristina såg emellertid ett antal justeringar som borde göras.

När Gerd tagit av sig klänningen så brydde hon sig inte om att ta av sig korsetten utan gick runt i lokalen som hon var. Kristina började genast klä av sig och uppträdde lika ogenerat som Gerd hade gjort för en stund sedan. Vilken skillnad mot det smusslande som var för några år sedan när vi delade rum i lägenheten i stan. Kristina plockade även hon fram en korsett och det var lika naturligt för mig att hjälpa henne. Nu gick det också lättare för mig att snöra den så mycket som Kristina önskade. Under tiden detta pågick så pratade vi om allt möjligt. Gerd berättade hur långt förberedelserna inför bröllopet hade kommit, Kristina om hur mycket hon hade att göra - folk kom långväga för att få en klänning uppsydd. Själv hade jag inte så mycket att bidra med till samtalet utan gick mest runt i ett lyckorus och inte kunde förstå att allt detta var sant. Kristina provade sin klänning, den påminde mycket om min men var rubinröd i färgen. Med hjälp av Gerd så gjorde hon vissa förändringar och var till slut nöjd med resultatet. Vi hjälper henne ur sitt fodral och sätter oss ner för att summera eftermiddagens upplevelser.

Med en hastig blick på klockan konstaterar Kristina att den hunnit en bit efter 6 och vi har inte ätit på flera timmar. Först då märker jag också att magen ropar efter mat. Har inte haft tid att tänka på sådana trivialiteter en eftermiddag som denna. Men nu skulle det smaka bra.

- Och jag som inte har något hemma - utbrast Kristina. Jag skulle åkt och handlat men det har inte blivit av. Det är ditt fel Petra - sa hon samtidigt som hon skrattande lade sin arm om min hals och gav mig ännu en kram.

- Jag har ett förslag - kom det från Gerd - det har öppnat en ny krog längs vägen hem till mig. Jag bjuder på middag. Det här måste firas.

Utan en sekunds tvekan satte vi fart. Gerd och Kristina bytte snabbt om till mer vardagskläder. Gerd kom förbi mig och bättrade på min makeup lite innan Kristina lämnade över en handväska åt mig.

- Den här behöver du ha. Nu har du inga fickor att stoppa allt i.

Det tog inte lång stund för oss att göra oss i ordning och eftersom vi efter maten skulle dela på oss så åkte vi i två bilar. Gerd bodde i en lite större stad några mil bort och krogen låg bara en liten bit utanför. Nyöppnad som den var hade den blivit ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Jag blev lite nervös när jag såg mängden ungdomar i min ålder men Kristina försäkrade att jag inte hade något att oroa mig för. Uppträd naturligt var det enda hon sade.

Vi steg ur våra bilar. Med lite darr på benen och handväskan i stadigt grepp började vi gå mot entrén. Precis utanför satt det ett gäng grabbar och några tjejer. Helt klart var det mig blickarna riktades emot (Gerd och Kristina var uppenbarligen för gamla). Jag försökte uppträda så naturligt det gick. När jag passerade en av grabbarna hörde jag han säga till sin flickvän

- Kolla vilka spiror! Såna skulle du ha.

- Tyst med dig - jag har väl lika fina ben som HON. Det är bara att hon använder strumpor som gör att dom ser snyggare ut.

- Då vill jag se strumpor på dig också.

Gissa om det blev lättare att fortsätta in på den restaurangen efter dessa kommentarer.

Väl inne sökte vi upp ett ledigt bord. Stressade servitriser for runt och tog upp beställningarna. När en kom fram till oss så frågade hon bara

- Välkomna! - Och vad vill 3 sådana här fina damer beställa då?

- Jag vill ha en räksallad, sa Gerd

- En till mig också - fyllde Kristina på.

Servitrisen vände sig mot mig och väntade. Jag blev alldeles stum - detta gick för fort för mig och nu måste jag säga något. Jag försökte ta det så lugnt som möjligt när jag sade

- Jag tror jag följer med på räksallad också.

- 3 räksallad och dricka?

- En cola kom det samtidigt ur 3 strupar.

- Skall bli. Beställningen kommer strax - svarade servitrisen.

Med ett leende vände sig både Gerd och Kristina mot mig. Det behövdes inga ord utan deras ögon meddelade "Du klarade det - grattis och välkommen i gänget". Maten kom snabbt och det smakade bra. Några gånger fick jag varnande ögonkast från ömsom Gerd ömsom Kristina. Jag var då på väg att falla ur min nypåtagna roll och bli Peter istället men det räckte med dessa blickar för att återföra mig på den rätta stigen. Efter maten upptäckte jag något hemskt - jag behövde gå på toaletten. Hur skulle jag göra. Kristina måste ha ett sjätte sinne för hon konstaterade bara

- Jag måste gå på toaletten - följ med mig Petra.

Det var bara till att lyda och tillsammans gick vi in på damrummet. Det var kö till toaletterna så vi ställde oss på ett led. Framme vid en stor spegel stog det ett gäng flickor och görde sig i ordning. Några lade på läppstift, andra lite mascara eller ögonskugga. Någon rättade till strumpebanden och bekymrade sig inte det minsta att hon visade upp hela benet och en bra bit av sina bländvita trosor. Jag försökte att låta bli att stirra men kunde inte undgå att betrakta all denna kvinnliga fägring. Jag fick själv ett antal blickar men kunde inte tolka dess innebörd på annat sätt än att jag var OK. Kristina lutade sig fram mot mig och viskade

- Glöm inte att sitta ner när du kommer in på toaletten.

Vilken tur att hon sade det - där hade jag gjort bort mig ordentligt. När det blev min tur så gick jag in och lyfte på kjolen. Så tog jag tag i trosorna och hasade ner dom längs benen. Nu förstod jag helt plötsligt varför jag hade strumpebanden innanför trosorna. Jag uträttade mitt behov och gick ut. Kristina fanns redan där och hennes blick berättade att hon ville att jag skulle ansluta till henne framför spegeln. Vi började båda två att korrigera vår makeup. Jag nöjde mig med att måla läpparna. Något annat hade jag inte klarat av. En diskret kram runt armen bekräftade att jag uppförde mig så som det förväntades. Vi lämnade damrummet och anslöt till Gerd. Under vår bortvaro hade hon fixat betalningen och inget kunde få henne att dela på notan. Vi tackade för oss och när vi passerade vår servitris neg hon till lite och hälsade oss välkomna åter.

Utanför stod samma gäng kvar men nu var jag inte ett dugg nervös när jag gick förbi. Tvärtom så blinkade jag till åt han som gillade mina ben och när han tacksamt tog emot gesten fick han en armbåge i sidan av flickvännen sin. Innan vi tog farväl av Gerd bestämde vi att jag måste komma ut lite mer som Petra innan bröllopet. Vi kom överens om att fredag i denna vecka skulle vara en bra dag. Gerd ville att vi skulle komma hem till henne på förmiddagen så att vi hade hela dagen på oss. Så bestämde vi och efter sedvanliga kramar styrde Kristina och jag kosan hemåt.

När vi kom hem ringde vi till mamma och berättade om våra planer. Det enda vi utelämnade var att det var Petra som skulle göra allt - inte Peter. Ingen invändning restes, tvärtom gillade mamma allt det vi sade. Kvällen hade hunnit bli rätt sen så det var inte mycket mer än att dra av paltorna och ner i sängen. Trodde jag!

- Kom nu Petra så ska jag visa dig vad du skall göra. Börja med att klä av dig och sätt p det här nattlinnet. Kom in i badrummet sedan.

Givetvis lydde jag och när jag en stund senare kom in i badrummet stod Kristina där och rullade upp håret på spolar. Hon hade munnen full av vita pinnar med skaft på men jag förstod att hon ville att jag skulle tvätta håret. När det var klar hade hon gjort färdig sig själv och med ett snabbt svep hade hon fäst ett hårnät runt alla spolar och gjorde en elegant knut i nacken. Sedan tog hon fram en pall och bad mig sitta ner. Hon fiskade upp ett rosa plastskynke som hon knöt runt min hals och började massera in någon vätska i håret. Efter en stund hittade hon en konstig kam med en lång sticka i ena ändan. Hon kammade ut mitt hår och började sedan ta tag i några hårtestar med hjälp av stickan. Med ett snabbt grepp började hon rulla upp håret på en spole och fäste allt mot hårbotten med en sådan där vit pinne. Det stack till lite när spolarna trycktes till mot hårbotten men inget mer. Med stort intresse följde jag hur hårtest efter hårtest fångades in och rullades upp. Uppenbarligen följde hon ett visst mönster för spolarna låg tätt, tätt tillsammans. Det dröjde inte lång stund förrän allt var klart och en likadant hårnät som Kristina hade knöts fast på mitt huvud. Nu såg jag mer ut som ett piggsvin än tjej och den minen såg Kristina också och fällde kommentaren

- Vill man vara fin så får man lida pin......

- Nu skall jag sminka av dig och lägga på din nattkräm.

Kristina tog fram en vit trögflytande vätska och smetade runt i ansiktet på mig. Den luktade väldigt gott. Sedan hon torkat bort de sista resterna började hon massera in något ännu mer trögflytande. Hennes kvicka men känsliga rörelser fick blodet att pulsera ända ut till yttersta skinnflagan och hyn blev rosigt röd. En härligt feminin doft spreds i mitt ansikte och hela kroppen slappnade av. Jag ville aldrig att hon skulle sluta.

Men nu var det dags att gå till sängs. Vi skildes åt utanför min sovrumsdörr. Som avsked fick jag en lätt puss på kinden men ingen kram. Tur var väl det för då hade nog SYSTRARNA trasslat in sig i varandras hår och aldrig kommit loss.

Lugnt och stilla somnade jag in efter min första dag som Petra.

Kapitel 3

- God morgon Petra! Hur har natten varit? Upp och hoppa - nu är sommarlovet slut. Det är dags att göra sig förtjänt av brödfödan - smattrade Kristina fram med ett brett leende på läpparna.

Jag tittade på klockan. Kvart i sju och varför måste jag stiga upp?. Inte förrän jag satte mig upp i sängen och började samla tankarna kom jag ihåg allt som hänt under gårdagen. Jag såg Kristinas papiljotter och kände efter på mitt eget huvud. Jodå - mina fanns kvar där - det var ingen dröm.

- Du vill väl ta en dusch förstår jag! Sätt på dig den här mössan så att du inte blöter ner håret igen. Efter duschen så smörjer du in hela kroppen med det som finns i den rosa flaskan. Kom sedan in till mig - fortsatte Kristina.

Jag lydde och den rosa flaskan innehöll en väldoftande vätska som bara drogs in i min hy. Efteråt låg en knappt märkbar feminin doft kvar och huden kändes som sammet. Jag gick in till Kristina och anslöt till henne framme vid hennes stora spegel. Hon bad mig sitta ner bredvid henne.

- Vi skall nu göra oss vackra inför dagens alla aktiviteter. Det är lika bra att du får försöka själv så mycket som möjligt. Vi gör det tillsammans nu så lär du dig snabbare. Först skall vi börja med en dagkräm

Kristina tog en klick på sitt ena finger och började massera in krämen i ansiktet. Jag gjorde likadant. Steg för steg gick vi igenom hela proceduren. Sakta men säkert försvann Peter och Petra intog sin plats på scenen. Till sist var det bara håret kvar och med hjälp av Kristinas instruktioner löste jag upp hårtest för hårtest tills hela huvudet var ett enda stort krulligt hårnystan. Vad skulle det bli av med detta?. Kristina märkte min tveksamhet och tog tag i en hårborste och började, med kraftiga tag, borsta ut lockarna. Med vana rörelse formades mitt tidigare så ostyriga hår till en vackert kvinnlig håruppsättning. Håret var ju inte på något sätt klippt för att passa en viss frisyr men efter Kristinas insatser hade jag något som definitivt påminde om en page-frisyr. Med några snabba duschar av hårspray fixerades hela konstverket.

När jag konstaterat att inte ens min mamma troligen skulle känna igen mig så fortsatte vi med resten av påklädningen. Kristina hade valt ut behå, trosor, höfthållare och strumpor åt mig. Däremot ville hon att jag själv skulle se efter i hennes garderob efter resten. Jag satte på mig underkläderna och Kristina konstaterade med uppriktig stämma att hon var imponerad hur kvinnligt mitt beteende hade blivit. Jag rodnade lite grann och det fick Kristina att ännu mer betona hur rätt hon hade. Jag tittade igenom hennes kläder och fann till slut en ärmlös mönstrad sommarklänning i ljusgult tyg. Midjan var smal och bystpartiet figursytt med djup urringning. Kjolen slutade strax över knäna. Kristina nickade godkännande och hjälpte mig med dragkedjan i ryggen. Därefter överlämnade hon till mig en nystärkt underkjol för att få lite vidd i kjolen . Passande sandaler letades fram ur gömmorna. Sist hittade hon några bijouterier som hon tyckte passade till och vi var färdiga för dagens göromål.

Kristina ville att jag skulle hjälpa henne med kunderna. Hon tänkte presentera mig som sin syster som var här på sommarlovet. Jag skulle hjälpa till med att hämta saker, koka kaffe, och svara i telefon. Under förmiddagen var det inplanerade två kunder - en äldre dam som skulle sy om en klänning och en yngre kvinna som ville diskutera sin garderob inför en resa. Båda besöken förflöt utan några som helst svårigheter. Den äldre damen kunde inte nog bedyra hur söt och väluppfostrad syster Kristina hade. Tänk om alla andra tuggummituggande tonårsflickor kunde vara som jag. Då skulle man minsann inte vara rädd att gå ut om kvällarna. Dessutom var det trevligt att se att det fanns flickor som vågade visa sina strumpklädda ben och inte bara hade dessa förskräckliga jeans på sig. Hennes positiva intryck förde med sig att hon beställde en helt ny dräkt av Kristina och dessutom tänkte rekommendera några väninnor att komma hit. Eftermiddagen hade inga inbokade kunder utan jag och Kristina kunde snacka om lite av varje medan vi arbetade undan med det som fann i arbete. Jag fick tom förtroendet att fålla upp några färdignålade kjolar efter instruktioner från Kristina. Trots att det var min egen syster som jag satt och pratade med var det ändå en helt ny människa som jag konverserade med. Jag verkligen kände hur annorlunda, och bättre, vårt förhållande hade blivit de senaste dagarna.

Vi avslutade dagens arbete och övergick till mer privata göromål. Efter middagen satte sträckte vi ut oss på gräsmattan i trädgården. Kristina började berätta om olika episoder ur vår barndom. Vilken skillnad de fem åren det är mellan oss har när det gäller hur man uppfattar saker och ting. Jag kände ju igen situationerna som berättades men mina intryck var helt annorlunda. Vi skrattade gott åt alla små fadäser som passerat genom åren. Efter en stunds tystnad föreslog Kristina att vi skulle göra något åt mina naglar. Hon reste på sig och kom tillbaka med lite olika saxar och verktyg. Vi fortsatte vårt småprat samtidigt som mina händer och fötter fick sin första ordentliga manikyr och pedikyr. Fingernaglarna fick ett mer kvinnligt utseende genom att sidorna filades ner och spetsen rundades av. Ovanpå allt lade Kristina ett antal lager med rosa nagellack, lika på tår och fingrar. För att inte kladda ner tånaglarna spärrade Kristina ut dom med hjälp av skumgummibitar. Där satt jag helt oförmögen att röra mig och då flög något i Kristina. Hon for in i huset och kom raskt tillbaka med kameran.

- Detta måste förevigas - var det enda hon sade innan hon tog kort på mig.

När nagellack och allt hade torkat föreslog Kristina en kortare promenad i den närbelägna parken innan det var dags att inleda sängritualerna. Natten passerade förbi och en ny dag tog sin början. Mina färdigheter tränades upp mer och mer och det blev alltmer som om jag alltid varit Petra. Mitt självförtroende byggdes på allteftersom olika situationer dök upp och som klarades av, antingen på egen hand eller med sakkunnig rådgivning från Kristinas sida. Vi pratade också lite med Gerd per telefon och planerade morgondagens besök lite mer i detalj.

När jag vaknade på fredag morgon, märkte jag i kroppen att något var på gång. Även om jag hade uppträtt som Petra i några dagar, så var det egentligen idag, som jag skulle få bekänna färg. Kristina var därför mer noga, och hjälpte mig extra mycket med förberedelserna. Eftersom vi visste att vi skulle gå runt i affärer och prova kläder, så försökte vi hitta på något sätt att dölja, det som syntes av mitt manliga jag. Till slut hittade Kristina ett par gamla trosor i ett kraftigt elastiskt material, som gjorde att de manliga förtecknen trycktes uppåt och bakåt. När sedan de vanliga trosorna placerades utanpå märktes ingenting, utan fronten var slät och fin. Till slut var vi i alla fall färdiga och kunde anträda resan.

Väl framme, så kom Gerd emot oss och gav oss varsin vänskaplig kram. Hennes blivande make Björn kom också ut och hälsade. Till mig sade han:

- Jag förstår att det är du som är Petra. Jag vill bara säga, att jag uppskattar din hjälp och hälsar dig välkommen till vårt bröllop. Jag kan inte nog uttrycka det jag känner. Gerd var som förbytt, när hon kom tillbaka efter att ha träffat dig och Kristina. Innan var hon alldeles nere, och pratade tom om att skjuta på bröllopet. Nu när jag ser dig så kan jag ju inte annat än hålla med om, att du blir en fullgod ersättare för Ulla. Jag skulle nog vilja uttrycka mig ännu tydligare, och säga att du kommer att göra vårt bröllop ännu trevligare.

Jag rodnade så djupt som det bara gick, samtidigt som Gerd satte armbågen i sidan på Björn, och med ett dåligt maskerat leende sade åt honom, att han skulle passa sig för att flirta med andra på det där viset. Det var henne han skulle uppvakta - inga andra. Björn kontrade glatt, att lite konkurrens skadade aldrig. Med det ursäktade han sig, att han inte kunde delta mer i dagens aktiviteter, men han trodde att vi flickor klarade av det bäst själva utan manlig inblandning. Vi skulle inte ses förrän i kväll till middagen. Jag hann med att rodna en gång till vid hans uttalande, men jag tror inte det hann märkas. Däremot retades, i en uppmuntrande ton, både Kristina och Gerd med mig, när han gått, för min övertygande insats. Gerd kunde dessutom fylla på med, att han verkligen trodde att jag var Kristinas syster. Han hade inte reflekterat över, att han inte hört talas om mig tidigare.

Vi bar in vårt bagage i huset och installerade oss. Gerd hade nämligen föreslagit, att vi verkligen skulle göra stan osäker, och då skulle det bli alldeles för sent att återvända hem, så Kristina och jag skulle dela på gästrummet. Efter en liten andhämtningspaus med lite fika, så satte vi iväg mot centrum. Vi flanerade runt lite först och tittade i skyltfönstren. Strax var vi framme vid stan´s huvudgata, och Gerd styrde stegen mot en underklädesaffär.

- Vi börjar väl inifrån och ut? föreslog Gerd

- Ja det är klart! Petra behöver många nya kläder, fyllde Kristina på.

Så vi travade in och möttes av ett välkomnande leende från en expedit.

- Välkommen Gerd! Den stora dagen börjar närma sig. Du måste ha mycket att stå i nu, när det bara är en vecka kvar?

- Ja, visst är det mycket, men jag tror allt kommer att ordna sig. Får jag presentera för dig Kristina. Det är hon som sytt min brudklänning, och det här är Petra, Kristinas syster. Dom båda skall vara mina tärnor, och vi behöver lite underkläder alla tre. Våra klänningar är figursydda, så vi behöver varsin snygg korsett. Till det behövs strumpor, trosor etc.

- Inga problem det ordnar vi! Vem vill börja?

- Låt minstingen börja, inflikade Kristina och gav mig en lätt knuff.

- Det blir fint, svarade expediten. Titta runt lite själva, medan Petra och jag tar lite mått.

Expediten släpade iväg mig till en provhytt och bad mig ta av klänningen. Med måttbandet i högsta hugg hade hon snart noterat alla möjliga och omöjliga mått. Ingen synbarlig reaktion på att jag inte var den jag var kunde märkas. Enda kommentaren var att extra uppmärksamhet skulle ägnas åt min byst, då den ännu inte blivit fullt utvecklad. Men det fanns hjälp att få. Kristina besvarade också en fråga, hur smal min midja skulle bli för att passa klänningen. Nöjd med svaret kom expediten strax tillbaka med en ljuvlig korsett, som hon raskt fäste och snörade vid min kropp. Ingen tvekan, den ville jag ha. Matchande trosor plockades fram tillsammans med det ena läckra tillbehöret efter det andra. Oh så svårt det var att vara kvinna. Det fanns ju så mycket läckert, fräscht att titta och prova. Efter att ha provat ut och gjort klart det jag behövde till bröllopet, så föreslog Kristina, att jag skulle se ut lite nya vardagskläder också, när vi ändå höll på. Så fram kom det nya kreationer i form av behå, vardagstrosor, underkjol, linnen mm. Allt var så läckert och kändes så behagligt mot min kropp. Några saker valde jag ut, och fick gillande nickar till svar. Även ett snyggt nattlinne följde med ner i påsarna.

Medan allt detta pågått, så hade både Gerd och Kristina sett ut sina inköp, så det tog inte lång stund innan allt skulle summeras och betalas.

- Sätt upp allt på mitt konto! Det här ryms helt inom min budget för bröllopet, kommenterade Gerd och fortsatte:

- Det är bara en gång i livet man får ha så här roligt ,och då gäller det att passa på. Dessutom har pappa gett mig fria händer. Han har ju bara en dotter att skämma bort.

Vi tackade för oss och drog vidare mot nästa affär. Nu gällde det skor. Kristina hade förberett med tygprover från våra klänningar, och med hjälp av dessa så fick vi ett antal förslag att prova. Jag fastnade för ett par mörkgröna sidenpumps med 7 cm hög klack. Jag blev inte alls förvånad, när Gerd ville att jag skulle se ut några andra skor också. Ett par promenadskor med måttlig klack (5 cm), ett par sandaler och ett par svarta högklackade skor blev bytet i den här affären.

Efter detta besök var vi alldeles utsvultna och drogs mot en närbelägen restaurang. Vi inmundigade en läcker lunch bestående av inkokt lax med dillsås. Några killar vid ett bord längre bort vinkade bekant till Gerd. Vi fick reda på att det var kompisar till Björn, och att dom skulle komma på bröllopet. På vägen ut passerade dom förbi oss och presenterade sig. Det var Lars och Göran fick vi veta. Efter lite småprat ursäktade dom sig och gick vidare. Även vi började tänka på nästa rond, men jag kände ett trängande behov av att gå på toaletten. Jag försökte, med vädjande blickar få med mig någon, men båda visade med nollställda miner, att den här gången fick jag klara mig själv. Med en ljudlig suck tog jag min handväska och gick till damrummet. Det fanns några där men ingen så mycket som lyfte på ögonbrynen vid åsynen av min entré. Jag uträttade mina behov och var mycket noga med att bättra på min makeup innan jag återvände till de andra.

Nu hade vi ju egentligen gjort allt som behövdes för bröllopet, men Gerd och Kristina tyckte att Petra behövde fler kläder i sin egen garderob. Det som främst stod på listan var några egna klänningar, någon kjol och blusar. Sagt och gjort, vi strövade omkring i affärerna och valde ut det ena här, det andra där. Jag for ut och in i provhytter, av och på med olika kläder. Med sakkunniga råd och iakttagelser från mina följeslagare, bildade jag mig en god uppfattning om vad som passade mig, såväl färger som modeller. Jag lärde mig massor om hur kläderna skall sitta, och vilka kombinationer och effekter man kan åstadkomma. För varje provning så blev jag allt säkrare i min roll. Det kändes som om jag alltid hade varit Petra och inte bara i en knapp vecka. I en affär fick plötsligt Kristina något speciellt i blicken och for iväg. Gerd och jag ryckte på axlarna och fortsatte med provningarna. En kvart senare återvände hon, och i famnen hade hon ett antal baddräkter.

- Petra måste ju kunna följa med till stranden i morgon, eller hur?

Jag blev inmotad i provhytten igen och provade baddräkter och bikinis på löpande band. Till slut fann en enfärgad blå baddräkt och en blommig bikini nåd inför våra kritiska blickar.

Efter att ha hittat en lämplig uppsättning kläder till min garderob passerade vi förbi ett parfymeri. Som en blixt slog det oss att vi alldeles hade glömt bort den biten. Vi gick in och fick hjälp av en expedit. Hon plockade fram lite prover på ögonskuggor, mascara, läppstift nagellack osv som passade mina färger. Även några dofter fick jag testa. Några enkla, men fina, bijouterier föll också i min smak och följde med inköpen. Nu var vi klara i alla fall. Nertyngda av alla inköp återvände vi till Gerds bostad och pustade ut. I tur och ordning klädde vi av oss, och tog en uppfriskande dusch, innan vi skulle göra oss fina inför kvällens middag på stan.

Gerds föräldrar ville gärna träffa oss över en bit mat på en av stadens finare krogar. När jag kom ut, nyduschad och fin, hjälpte Gerd mig att rulla upp håret. Vi hade lite bråttom, så hon tog fram en torkhuv, som hon placerade på ett bord. Sedan fick jag sitta på en stol med torkhuven runt mitt huvud. Runt omkring mig for Gerd och Kristina fram och tillbaka och fixade med allehanda saker. Fortfarande med huvudet under torkhuven fick jag sätta på mig en av mina nyinköpta behå och trosor. I kväll skulle jag ha strumpbyxor och behövde inte ha någon höfthållare. Mina naglar fick en liten ansiktslyftning, och lite parfym stänktes på mig. Nu var håret torrt, men innan spolarna togs bort, hjälpte Gerd mig med min makeup. Eftersom det var kväll så använde hon lite djärvare färger och lade även på lite mer än en dag-makeup. Mina kläder hade även valts ut. Jag skulle ha på mig en knäkort kjol och vit spetsblus med halvlånga ärmar. Blusen var mycket tunn så min behå syntes tydligt. Helt i sin ordning tyckte både Kristina och Gerd. Mitt hår borstades ut och formades till en mjukt kvinnlig frisyr. Ett pärlhalsband och tillhörande dinglande örhängen fulländade konstverket, tillsammans med mina nyinköpta svarta högklackade skor.

Där stod vi alla tre, när en försynt knackning på dörren hördes, och Björn stod där och undrade om hans tre damer var färdiga. Vi svarade jakande och, när vi såg hans beundrande blickar gick vi i tur och ordning fram till honom och placerade varsin röd mun på hans ena kind. Detta fick t.o.m. Björn att rodna. Vilken seger för vår kvinnliga list, och vilket bevis på det samförstånd som utvecklats mellan oss tre dessa dagar.

Sommarkvällen var varm och skön så några ytterplagg var inte nödvändiga. Björn eskorterade oss till bilen, och några minuter senare anlände vi till restaurangen. Där väntade Gerds föräldrar, Greta och Bengt, tillsammans med hennes bror David. Björns bästis Johan var också där. Johan och David skulle vara marskalkar, så dom skulle vi ha träffa fler gånger innan bröllopet. Återigen bröt stora kramkalaset ut. Greta och Bengt tog emot mig så öppenhjärtligt att man skulle kunna tro att vi känt varandra hela livet. Greta berömde mitt klädval och tackade Kristina för att hon kommit på en sådan utsökt tanke att låta sin syster ta väninnans plats. Alla dessa vänliga ord fick mig att känna mig hemmastadd och välkommen. Bengt tog kommandot, och lotsade oss med van hand fram till baren, där några välkomstdrinkar väntade på oss.

Bengt hälsade oss välkomna och höjde skålen för det blivande brudparet. Vi satte oss ner runt ett bord och småpratet bröt ut. Många frågor riktades mot mig, och det enklaste sättet att svara var att vara uppriktig, men byta ut alla Peter mot Petra och placera mig i lite fler kvinnliga sammanhang än vad som faktiskt varit. Drinkarna hade precis börjat ta slut när hovmästaren kom och meddelade, att direktörens bord var redo. Bengt tog sin hustru under armen och började gå. Björn lade (naturligtvis) beslag på Gerd. Johan, som var äldre än David, erbjöd sin arm till Kristina och David fullföljde traditionen. Jag tog tacksamt emot armen, och i kolonn gick vi in i matsalen. Herrarna uppträdde som riktiga gentlemän och hjälpte oss med stolarna. Jag hade David på min vänstra sida och värden själv, Bengt, på min högra. En stor ära minsann.

Middagen var mycket trevlig. Vi konverserade med varandra kors och tvärs över bordet, och det kändes verkligen som om vi var gamla vänner. Lite småflirter här och där ingick också i det hela. David "råkade" lägga sin hand på mitt knä, och det hade jag inget emot, men när handen sakta började leta sig uppför benet, mot kjolens kant, lade jag min hand på hans, gav den ett vänligt tryck, och log mot honom. Han förstod vinken och flyttade bort handen. Restaurangen fylldes allt mer, och innan efterrätten kom på bordet var lokalen fylld av gäster. Några musikanter började värma upp oss med allehanda kända schlagers. Efter några uppvärmningslåtar tonade kvällens första vals ut över lokalen. Lika samspelta som vi tjejer blivit, lika alerta var grabbarna. Exakt samtidigt reste sig dom sig upp och unisont uttrycktes ett artigt

- "Får jag lov?"

Lika artigt reste vi på oss och gick till dansgolvet. Hur skulle detta gå? Jag gillar visserligen att dansa, men vals är svårt och dessutom i en ovan roll. Detta kunde dock inte vara Davids första danssteg, för han tog tag i mig och förde mig runt i mjuka runda svängar. Det slitna gamla uttrycket "det gick som en dans" fick här sin rätta innebörd. När musiken tystnade, fick jag ett brett leende från David till tack, och jag tog tag i hans hand och kramade den hårt. Nästa vals tonade in, och vi svängde runt på dansgolvet i nya virvlar. När valsen tog slut, eskorterades vi tillbaka till bordet. Några ögonkast från Kristina och Gerd sade att vi skulle ursäkta oss och gå till damrummet. Vi tog våra handväskor och marscherade iväg. Väl inne på damrummet överfölls jag av frågor och glada tillrop om hur kvällen hittills varit. Dom hade givetvis uppmärksammat Davids tilltag vid bordet och ville veta allt. Dom hade också sett min handtryckning i pausen. Jag kunde bara bekräfta att jag trivdes och kände tillfredsställelse att både kunna hantera ovana situationer och kunna pröva på egna äventyr. Jag fick deras fulla godkännande för mitt agerande hittills under kvällen. Nu måste vi dock snabba oss på och bättra på vår makeup och återvända.

Våra kavaljer stod och väntade på vår ankomst för vi blev omedelbart uppbjudna igen. Nu med andra danspartners. Bengt förde mig ut på dansgolvet i en härligt tempofylld foxtrot. Han var en utsökt dansare och konversatör. Så fortsatte kvällen och stunderna som vi fick sitta ner var lätt räknade. Framåt midnatt ursäktade Bengt och Greta sig och sade att det var dags för "gamlingarna" att dra sig tillbaka. Vi ungdomar uppmanades att stanna och fortsätta att ha roligt. Så gjorde vi också. Allteftersom kvällen förflöt blev låtarna lugnare och mer intima. Det smittade av sig på dansstilarna och dansparen blev mer och mer ihopslingrade. David hade mer eller mindre lagt beslag på mig, så när sista dansen annonserades, var det givet vilken danspartner som skulle bli min. Redan efter några takter släppte David greppet om min högerhand och placerade den på mina höfter. Jag å min sida lade båda armarna om hans hals och gav honom ett mjukt leende innan jag borrade in mitt huvud mot hans ena axel. Hans händer fortsatte att utforska min baksida. Till slut hittade dom fram, och med ett fast grepp om min bakdel pressade David ihop våra kroppar. Jag kunde tydligt känna hur hans mandom hårdnade. Det var emellertid inget obehagligt och generande i Davids exploaterande. Det var tvärtom väldigt sensuellt och smakfullt utfört. Jag kände mig verkligen åtråvärd och uppskattad. Musiken hade tystnat för länge sedan, när vi ovilligt började lösa upp våra ihopslingrade kroppar. Med en lätt kyss mitt på munnen tackade jag för dansen och vi återvände till vårt bord med våra händer flätade i varandra.

Det syntes på de andra att dom också hade haft sitt kurtiserande. Vi flickor log med drömmande blickar mot våra respektive. Vi hade ingen brådska därifrån utan gick till baren och tog en drink innan hemfärden. Var och en letade upp en avskild vrå för att säga tack för i kväll. David och jag omfamnade varandra och möttes i en kyss. Hans tunga ville gärna söka sig in i min mun och mina läppar särade sig utan tvekan och släppte in honom. Det bara snurrade i huvudet på mig, men i den situation jag befann mig i kändes det helt rätt. Med några lätta kyssar bröt vi upp och återsamlades vid utgången. Björn beställde fram taxin och vi for iväg.

Vi vaknade en bit fram på förmiddagen. Solen stod redan högt på himlen och lyste från en klarblå himmel. Termometern hade krupit en bit upp mot 20-graders strecket. Det skulle bli en härlig dag som det såg ut. Efter att ha klarat av morgonförberedelserna sammanstrålade vi alla till ett mellanting mellan frukost och lunch. Vi gjorde även i ordning det vi skulle ta med till stranden. Jag satte på mig ett linne med smala axelband (som knappt dolde behåbanden) och en kort sommarkjol. Fötterna slank utan problem ner i mina nyinköpta sandaler. Björn hade gått i förväg ner till stan för att hämta hem bilen.

Resan till stranden tog en knapp halvtimme. Framför oss låg det nästan spegelblanka vattnet och en bred härlig sandstrand. Johan och David hade redan anlänt och vinkade emot oss en bit bort på stranden. På väg fram till dom, passerade vi grupper av människor som stod och valde ut sin favoritplats, och andra som redan slagit sig ner med allt sitt pick och pack. Väl framme hos grabbarna, blev vi hälsade välkomna. Speciellt fick Kristina och jag ett varmt mottagande av Johan respektive David.

Vattnet såg så inbjudande ut att vi påskyndade ombytet till badkläder. Jag svepte in mig i en stor badrock och lirkade av mig allt (utom förstås de speciella trosor jag använde för att dölja min mandom) och satte på mig bikinin. Den hade extrainläggningar i behån så jag kunde faktiskt få till en riktigt trovärdig byst. Visserligen liten men ändå. När vi var klara tog grabbarna tag i oss och sprang ner i vattnet. När vi inte kunde springa längre så föll vi raklånga i det ljuvligt friska vattnet. Givetvis måste vi stänka på varandra och grabbarna försökte simma under vattnet och välta oss. Ibland fick dom göra det, ibland låtsades vi bli riktigt arga. Efter en stund kändes det att sommaren inte hade kommit så långt ännu, och vi drog oss upp ur vattnet, för att värma oss i den ljuvliga solvärmen.

Tiden rann iväg med lite småprat, mest om det kommande bröllopet, och snart ville våra magar få något i sig. Snabbt dukades hela buffén upp och vi lät oss väl smaka av bordets alla läckerheter. Ibland kändes det som om vi tjejer var en av dessa läckerheter, för blickarna från grabbarnas ögon åt upp oss från topp till tå. När burkarna med mat var tömda och återförpassade till den medhavda korgen ville Björn få med sig Gerd på en promenad, strax gick Johan och Kristina åt andra hållet och lämnade David och mig kvar. I brist på annat föreslog David ett besök vid en kanal med några små hamnanläggningar en liten bit bort. Han tog mig runt midjan och sakta gick vi iväg.

Det var en mysig liten plats David fört oss till. Små fiskarstugor stod huller om buller längs den stenklädda kajen. Alla var rikligt dekorerade med fiskeredskap och ibland med troféer från havets botten. I sommarvärmen kokade nästan husen och en härlig doft av tjära nådde våra näsor. Några fiskebåtar låg och guppade i vattnet och gnisslet från förtöjningarna blandades med fiskmåsarnas eviga skrikande. Vi slog oss ner i solskenet och njöt av tillvaron. Jag märkte hur David flyttade sig allt närmare mig (hur det nu var möjligt) och hans högerhand hade det svårt att vara stilla runt min midja. Vi vände oss mot varandra samtidigt och när jag blundade kände jag hans läppar mot mina. En lätt kyss följdes av ännu en. Till slut lade jag huvudet mjukt åt sidan och lät hans läppar forma sig över mina. Hans tunga började en försiktig vandring in i min mun och mötte min. Tillsammans smekte de varandra, och min blev också inbjuden till besök hos David. Det rytmiska dunket från en antågande fiskebåt avbröt oss, och vi fann tiden mogen att återvända.

Som styrda av högre makter kom alla nästan samtidigt tillbaka. Vi kände genast lusten att svalka av oss med ett dopp. Den här gången gick det inte lika livligt till, utan vi simmade omkring, dök efter snäckor och sjöstjärnor. Vi behöll dock inte våra troféer, de blir så illaluktande under torkningen, utan lät dom vistas i sin naturliga omgivning. Jag tyckte det räckte med badandet för den här gången och drog mig upp på stranden. Övriga anslöt efter en stund, och solen fick ännu en gång dela med sig av sin värme till våra vinterbleka kroppar. Lite lek med boll på stranden fick oss alla tillbaka till vår ännu tidigare barndom. Allt roligt har förmågan att ta slut alltför fort. Så också denna dagen. Runt omkring oss packade sällskapen ihop och drog hemåt. Så även vi. Johan och David försvann iväg med ett

- Vi ses på fredag! Ha det så bra.

- Tack detsamma! svarade vi unisont.

- God morgon. Hur mår min älsklingssyster idag då? Jag vaknade av att Kristina satt på min sängkant, och kvittrade fram sin förfrågan på sitt sedvanligt muntra sätt. Det var söndag morgon, och vi hade återvänt hem till Kristina på lördagskvällen efter en händelserik fredag och lördag hos Gerd.

- Är du uppe redan? gäspade jag fram utan att se på klockan.

- Redan! Klockan är snart elva, och du bara latar dig. Det är till att ha skaffat sig later må jag säga. kom repliken blixtsnabbt.

- Mamma ringde för en stund sedan och ville bjuda hem oss på middag, och jag tackade ja! Hur vill du göra, ska du gå som Petra, eller blir det Peter som kommer?

- Ojdå! ja vad tycker du?

- Det måste du själv avgöra. Det enda jag kan säga, är att förr eller senare kommer det här att läcka ut till dom, så visst kan det vara bättre att ta tjuren vid hornen direkt.

- Vad tror du dom kommer att säga?

- Vet inte! Men det viktigaste är egentligen hur du är och uppträder. Visar du upp dig med den stolthet och trygghet i din nya roll, som du visat dessa dagar, så kommer deras svar att bli positivt. Däremot om du försöker spela upp något annat än att du trivs och mår bra som flicka, så tror jag att du blir genomskådad, och då är deras dom mer oviss.

Jag funderade under tystnad en stund. Kristina tog min hand i sin, och gav mig ett varmt ögonkast. Fortfarande under tystnad vägde jag de olika alternativen mot varandra. Till slut formades ett beslut i mitt inre.

- Du har rätt! Jag måste berätta, och kan det göras vid ett bättre tillfälle än idag. Hjälper du mig att göra mig i ordning, så att jag duger?

- Du duger alltid, men visst hjälper jag dig.

Med en extra hård handtryckning släppte hon sitt grepp, och vi började förberedelserna. Kristina tyckte jag skulle ha nagellack men välja en diskretare ton. Så innan jag duschade, så fick jag ta bort allt nagellack, både på tår och händer.

Jag försvann in i badrummet och ordnade med borttagningen. Med ett raskt grepp for nattlinnet av, och det varma vattnet skänkte liv åt min morgontrötta kropp. Några väldoftande oljor gjorde min hud mjuk och len. Kristina stod beredd att hjälpa mig med håret, när jag naken kom ut ur duschen. Hennes häpna min gjorde mig alldeles förstummad. Naken hade hon ju sett mig varje dag den här veckan. Varför reagerade hon nu?

- Det är nog tur att du bestämde att du ville gå som Petra! kom det lite tveksamt.

- Hurså? Svarade jag med en mycket frågande min.

-Ja, du kan väl gå och se dig själv i spegeln.

Fortfarande med en frågande min gick jag fram till hennes stora spegel. Genast förstod jag. I spegeln såg jag en, av flitigt solande, rödlätt kropp. Axlar, bål, armar och ben lyste likt ett stoppljus mot mig. Men inte överallt! Där bikinin hade suttit, över bröst och underkropp, lyste skinnet vitt och fint. Två kritvita streck gick ner från mina skuldror. Någon decimeter ned vidgades dom till två vita trianglar som täckte brösten. Bägge trianglarna var sammanbundna med en vit bård som gick runt min överkropp. På baksidan fortsatte dom vita strecken över skuldrorna och anslöt till bården på ryggen. Kort sagt, det såg ut som om jag fortfarande hade bikinin på mig.

- Nu lär du i alla fall inte ha några svårigheter att passera som flicka! Välkommen in i gänget! Det är lustigt förresten, dina bröst ser faktiskt större ut nu. Det måste vara att ögat blir lurat och tror att dom finns där. Jag tycker det ser fint och naturligt ut.

Kristina hade rätt. Även mentalt kändes brösten större och mer påtagligt närvarande. Under tiden jag stod framme vid spegeln, kom Kristina med lite hudkräm, som hon smorde in min kropp med. För att undvika problem med sveda, förklarade hon. Mitt hår rullades därefter snabbt upp på spolar, och en lättare makeup applicerades. Mina naglar fick jag måla själv med en ljusrosa nyans, samtidigt som håret fick torkhjälp. Kristina hade inte en fast torkhuv som Gerd, utan en plasthuva med en slang som gick ner till fläkten. Den gick att bära med sig kortare sträckor, så man var inte tvungen att sitta still.

Middagen var utsatt till 3-tiden, så vid 2-snåret gjorde vi oss klara för avfärd. Jag stod framför spegeln och såg en nyfriserad flicka med vit kortärmad blus, med generös halsvidd, som lämnade en del av bringan bar, och en knäkort plisserad kjol med ett diskret mönster av blommor. Runt halsen hängde ett silverhalsband med en pärla fäst på en liten silverberlock. I öronen hängde ett par tvillingar till berlocken. Tunna strumpor och sandaler gjorde min klädedräkt fullständig. Trots att uppenbarelsen i spegeln utstrålade kvinnlighet gick det inte att förneka, att mina ben kändes som nykokta spagettin. Några tröstande blickar från Kristina återförde mig till verkligheten, och vi anträdde färden.

Väl framme ringde vi på dörren samtidigt som vi klev in. Mamma kom emot oss och stannade häpet upp mitt i steget. Händerna for upp och dolde hennes mun. Jag fylldes av panik och ville bara försvinna. Efter evigheter, åtminstone kändes det så, släppte min mor sina händer och kom emot oss med ett leende. Samtidigt som hon kramade om Kristina, sade hon:

- Välkomna! Vilken överraskning du kom med då Peter. Jag kände knappt igen dig. Du är verkligen söt må jag säga! varpå hon fattade tag om mina axlar och granskade mig ytterligare en gång, innan jag fick min välkomstkram. När hon släppte mig vände hon sig om och ropade:

- Gustaf! Skall du inte komma och hälsa på våra gäster? Pappa kom ut och blev lika förvånad han. Innan någon hann säga något fyllde mamma på:

- Titta Gustaf! Nu har du fått ditt tredje barn, som du så gärna ville ha. Dessutom blev det en söt flicka. Precis enligt ditt önskemål. Pappa sken upp som en sol och kom emot oss.

Med en varm, hård kram kände jag precis det mamma hade uttryckt. Det var inte Peter som försvunnit utan en tvillingsyster hade fötts. Det fanns plats för båda.

- Tänk att få en så söt dotter så här på gamla dar. Inte illa. Dessutom slippa besväret med blöjbyte och allt. Vuxen och klar direkt vid leverans, utvecklingen går framåt må jag säga! kom det från pappa.

- Men, en sån här söt ung dam måste väl ha ett namn?

- Oh förlåt! inflikade Kristina. Jag glömde presentera er. Anna och Gustaf! Detta är er dotter Petra. Petra! Detta är dina föräldrar Anna och Gustaf, sade Kristina med högtidlig röst.

Vi spelade med och tog varandra högtidligt i hand, samtidigt som jag gjorde en mjuk nigning. Det hela slutade i att vi alla brast ut i skratt, och vi fyra (fem!) förenade oss i en jättekram.

Middagen blev en uppsluppen tillställning, där en kanonad av frågor riktades mot Kristina och mig. Vi måste berätta allt. Mamma och pappa fyllde här och där i med hur, vi hade haft vår uppväxt. Att jag flera gånger provat Kristinas kläder, vilket jag trodde ingen hade märkt, kände mamma (och även Kristina) till. Så någon direkt överraskning var det hela ändå inte. Vi dukade av och hjälptes åt med disken. Tillsammans gick vi in i vardagsrummet för att se på TV. Där fortsatte utfrågningen, men den deltog inte pappa i så mycket, utan han ägnade sig mer åt TV:n. Efter en stunds tjejsnack, blev jag observant på att pappa såg så ensam ut där i soffan. Jag reste på mig, lämnade Kristina och mamma, och kröp upp bredvid pappa i soffan. Samtidigt som jag slätade till kjolen vände pappa blicken mot mig, log ett hastigt leende och lade sin högra arm runt mina axlar och drog mig ännu närmare sig. I ögonvrån såg jag, hur de båda andra log mot varandra och fortsatte diskuterandet. Kvällen blev till en riktig familjefest. Jag blev nästan tårögd när jag tänkte på hur trevligt vi haft, och hur naturligt Petra hade infogats i familjelivet. Kristina och jag var till slut tvungna att bryta upp. Vi hade en tuff arbetsvecka framför oss, eftersom fredag var den stora dagen, och allt skulle vara klart tills dess.

Dagarna rann iväg. Vi arbetade bra ihop, skrattet låg aldrig långt borta. Kunderna tyckte det bara var trevligt att någon hjälpte Kristina. Det blev inte så ensamt då heller. Trots mycket att göra, så hann vi rå om oss själva en del också. Vi tog, varje dag, en cykeltur upp till en tjärn och badade en stund. Efteråt låg vi på klipphällen och soltorkade. Min solbränna hade nu antagit en brunare nyans, som jag stolt odlade vidare på. Kristina föredrog att sudda ut alla vita partier och solade därför gärna topless. Under dessa stunder blev vi ofta djupt filosofiska och pratade om livets olika svårlösta frågor. Inget problem var för litet eller stort för att lösas av oss.

Under torsdagen dök mamma oväntat upp. Hon ville gärna hälsa på sina döttrar och önska lycka till inför helgens händelser. Inte minst var hon nyfiken på min klänning, så jag gjorde henne till viljes och mannekängade för henne. Vi fikade tillsammans, och hon tackade glatt ja på frågan om hon ville följa med på vår badtur. Helt ogenerat bytte vi om till badkläder vid framkomsten. Utan den minsta kommentar noterade hon mina extratrosor och mina vita partier på kroppen. Vi simmade kring en stund i det friska vattnet och noterade hur

naturen runt omkring förändrade sig. Ängarna lyste i svenska flaggans färger från alla prästkragar och blåklint som stod i blom. Fåglarna for omkring och samlade föda till sina nykläckta ungar. Borta i skogsbrynet stod ett rådjur och vädrade. Några kaniner skuttade fram över den närbelägna stigen. Naturen brydde sig föga om de tre varelserna, som med stillsamma simtag rörde sig över den lilla tjärnen.

Det kändes som om solen knappt letat sig upp på himlavalvet, när vi väcktes av väckarklockan på fredagsmorgonen. Nu fanns det inte längre någon återvändo. Idag var det Dagen med stort D. I tur och ordning tog vi vår morgondusch. Jag fick hjälp med att smörja in hela kroppen i väldoftande oljor och återgäldade snabbt den hjälpen till Kristina. Snabbt klädde vi på oss, åt frukost och for iväg. Vi hade redan kvällen innan packat våra saker. Två väskor vardera plus våra klänningar blev det. Ena väskan var packad för övernattningen och morgondagen. Brudpar, föräldrar, tärnor och marskalkar skulle nämligen sova över på det värdshus, som festligheterna skulle hållas på. Den andra väskan innehöll alla de attiraljer,som krävdes för att försätta oss i presentabelt skick. Själva iordningställandet skulle ske på en skönhetssalong. Där skulle vi mötas kl 10 för att kunna bli klara till kl 14, då de första takterna av Delsbo Brudmarsch skulle tona ut i kyrkan och påkalla deltagarnas uppmärksamhet.

Skönhetssalongen låg i utkanten av staden, bara några kilometer från kyrkan. Så fort vi svängde in på parkeringen kom två flickor ut från salongen, för att hjälpa oss med att bära in våra saker. Gerd var redan på plats och satt i stolen och fick håret ansat innan tvättning och läggning. Vi hälsade glatt på varandra. Flickorna, som hjälpt oss, presenterade sig som Eva och Karin. Gerds hjälp hette Gunilla och var också ägare till salongen. Efter denna presentation, tog Eva hand om mig och placerade mig i stolen bredvid Gerd. Karin placerade Kristina på andra sidan om Gerd. Olika frisyrer diskuterades och förkastades. Till slut fastnade både Eva och jag för en festfrisyr med det mesta av håret hopsamlat i nacken i en artistiskt utförd svinrygg, och snart fylldes rummet av ett sorl uppblandat med det metalliska ljudet från saxarna när håret ansades till. Schamponering följde och håret masserades in med olika medel, så att det skulle kunna formas lätt och glänsa som pricken över i-et.

Lite volym behövdes i frisyren så det var nödvändigt att rulla upp på spolar och sitta under torkhuven ett tag. Väntetiden ägnades åt manikyr och pedikyr. Eva tyckte att mina naglar var något för korta så hon inledde med att limma fast lösa nagelspetsar, som sedan skulle formas till att bli ett med mina vanliga naglar. Under torktiden sattes mina fötter i ett varmt fotbad för att lösa upp diverse hårdnader och göra nagelbanden smidiga och följsamma. Jag såg att både Gerd och Kristina fick ungefär samma behandling. Arbetet gick vidare i ett högt tempo men upplevdes aldrig som stressat.

Efter att fötterna fått sin omvårdnad och djuprött nagellack målat i flera lager, var det dags för händerna. De förlängda naglarna filades ner till rätt längd och fick mjukt rundade kanter. Ett lager klart lack gjorde att skarven mellan mina egna naglar och förlängningen knappt syntes. Samma djupröda färg applicerades på fingrarna. Blanka och snyggt formade naglar lyste mot mig. Kunde knappt tro att dessa feminina händer tillhörde mig. Eva förspillde ingen tid. Håret var nu torrt så torkhuven förpassades bort. Spolarna fick sitta kvar tills makeupen var klar. En rengörande kräm följdes av än den ena än den andra. Huden kändes både smidigare och följsammare. Successivt, under Evas känsliga händer, förändrades mitt utseende. Ögonen ägnades stor omsorg. Ögonbrynen plockades och formades till en tunn men elegant båge. Flera olika ögonskuggor användes på ögonlocken, och mascaran borstades på ögonfransarna som blev både täta och fylliga. Även fransarna under ögonen blev mer accentuerade. Tunna streck med en kajalpenna gav mina ögon den rätta inramningen. Läpparnas konturer drogs upp med en penna. Därefter målades läpparna med en kulör som matchande naglarna. Lite rouge markerade mina kinder, och ett tunt lager med puder gjorde att mitt ansikte fick en sidenmatt framtoning.

Nu var det dags för håret. Spolarna togs bort, och lockarna formades med hjälp av en borste till rätt frisyr. Eva samlade ihop det hår som skulle bilda svinryggen, och började med sitt konstverk. Några hårlockar fick bölja fritt vid mina tinningar för att ge lite volym. Till slut var Eva nöjd med resultatet och kunde presentera en färdigsminkad Petra. Nu skulle kläderna sättas på. Vi gick in i ett annat rum, där våra tre klänningar hängde ner från krokar i taket. Snyggt uppdukat på bord bredvid varje klänning låg alla tillbehör. Eva hjälpte mig av med min klänning, och medan hon vek ihop och lade undan den, så tog jag av mig behå och trosor. Kvickt satte jag på mig de andra trosorna och lyfte upp korsetten mot kroppen. Eva blev precis klar med sitt och tog tag i korsetten och började fästa den. Hon noterade min solbränna och tyckte den utgjorde ett spännande inslag. Med gemensamma ansträngningar drogs korsetten ihop, och lämnade efter sig en välformad timglasfigur. Lite diskret hade jag fyllt mina kupor med specialinläggen och lyft upp huden ovanför dessa, så när Eva svängde runt mig, var min barm fyllig och fin.

De tunna glansiga strumporna rullades försiktigt upp längs mina ben och fästes vid strumpebanden. Redan nu fick jag sätta på mig skorna, eftersom krinolinen skulle dölja det mesta om en stund. En snygg fotlänk sattes runt min vänstra vrist. Krinolinen träddes försiktigt över mitt huvud, samtidigt som Gerd och Kristina kom in för att påbörja sin påklädning. Nu återstod bara klänningen, men innan dess så tog Eva fram min parfymflaska och satte några droppar parfym på strategiskt utvalda platser. Det var i nacken, bakom öronen, på halsen, på handlederna och under armarna. En droppe fick också slinka ner i klyftan mellan mina bröst. Nu kom det stora ögonblicket då kreationen skulle fullbordas. Med stor försiktighet trädde Eva klänningen över huvudet på mig. Mjukt och följsamt gled den ner över min kropp, och fyllde ut där den skulle. Jag trädde in armarna i sina hål och när dragkedjan drogs upp, smet klänningslivet åt mot kroppen som ett andra skinn. Vi slätade ut några veck här och där och rättade till puffärmarna.

Nu var allt klart - eller i alla fall nästan. Eva fiskade upp ett etui ur väskan som innehöll ett pärlhalsband med en medaljong. Hon fäste den runt min hals, och medaljongen nådde precis ner till klyftan. Runt min handled fäste hon ett armband, och skulle precis sätta på mig örhängena när något inte stämde. Hon gick iväg och kom tillbaka med ett pistolliknande verktyg. Utan någon förvarning satte hon verktyget mot min öronsnibb och tryckte till. En snabbt övergående smärtimpuls for upp i hjärnan innan det var dags för nästa örsnibb. Samma smärta denna gång. Inget obehagligt men fullt märkbart. Eva gick iväg, och jag fick tillfälle att titta i spegeln, vad hon gjort. På varje örsnibb satt nu ett guldglänsande klot, och på baksidan av örat ett spetsigt föremål med någon låsanordning. Jag hade inte tid att fundera mer över det, innan Eva kom tillbaka och började ta bort dessa klot. Hon satte istället dit de matchande örhängena från etuiet. Det var små pärlor, fästade efter varandra i flera centimeter långa rader, och med en större pärla mitt på fästet. De andra placerade hon i en ask och berättade för mig:

- Dom här skall du använda när du inte har andra örhängen i hålen. Detta måste du hålla på med åtminstone 3-4 veckor framåt tills hålen har läkts. Har du inte något i hålen under läkningen kommer dom att växa igen och vi får göra om allt.

Eva lade ner asken i väskan. Sedan fiskade hon upp min handväska och fyllde den med några av de saker hon använt vid sminkningen. Jag måste ju kunna bättra på makeupen under kvällen. Den lilla parfymflaskan fick också rum.

Nu var min kreation helt klar och jag kunde ägna mig åt att se hur de andra skapelserna växte fram. Det gick snabbt och det dröjde inte förrän vi alla var klara. Gerd var en dröm i vitt. Långt böljande släp till den fint skurna klänningen gjorde att vi allihop bara stirrade på henne. Men det var ju inte mer än rätt att hon var vackrast av oss tre. Det var hennes dag idag. Trots detta faktum kunde jag inte låta bli att se mig själv i spegeln och beundra det jag såg. Vilken enorm förändring hade jag inte genomgått dessa två veckor. Eva såg mina blickar i spegeln, lutade sig fram och låtsades rätta till något. I mitt öra viskade hon:

- Du är suveränt vacker du också. Nästa gång är det säkert din tur.

Gunilla hämtade fram Gerds brudbukett och ville sedan ta ett kort på oss alla tre. Vi poserade glatt och insisterade på att alla borde vara med på en bild. Just då anlände vår taxi och när chauffören anmälde sin ankomst fick vi honom att ta några bilder. Vi tog farväl av våra skickliga påkläderskor och sminköser. Nu skulle dom städa upp här och sedan leverera både bil och väskor till värdshuset en bit härifrån.

Med stor möda placerade vi oss i taxin, som gled ut i den stillsamma midsommartrafiken.

Taxin anlände till kyrkan i god tid. Vid sidoingången stod Björn och hans marskalkar och inväntade oss. Dom var stiligt klädda i midnattsblå frackar och blanka lackskor. Vita handskar fulländade deras klädsel. När taxin stannade, öppnade de varsin dörr och lite valhänt försökte de hjälpa oss ut ur bilen. Till slut stod vi på grusplanen utanför kyrkan, och prästen kom ut för att hälsa oss välkomna. I samlad tropp gick vi in i ett väntrum, där vi skulle vara tills det började. Kristina och jag fick hjälpa Gerd med att rätta till hennes slöja och några andra små detaljer. Grabbarna höll sig diskret i bakgrunden, när jag var tvungen att dyka in under hennes klänning, för att fästa en strumpa som lossnat.

Så var det då dags. Vi ställde upp oss, par vid par. Jag och David gick längst bak. I ena handen höll jag min bukett och David i den andra. Prästen gav de sista instruktionerna innan orgeln började spela. Hela den fullsatta kyrkan reste sig och vände sina blickar mot oss, när vi i sakta mak skred fram längs mittgången. Framme vid altaret intog vi våra platser. Damerna till vänster och herrarna till höger.

Det var en välkomponerad vigselakt. Mycket fin musik som ljöd genom kyrkvalven. Församlingen deltog aktivt i sången, och allt formades till den högtidsstund den skulle vara. Prästen, Gerds konfirmationspräst, höll ett kortare tal till de båda och lyckönskade dom. Innan utmarschen fick vi lyssna på ett orgelarrangemang på alla fina sommarpsalmer. Lätta i hjärtat och glada i sinnet lämnade vi kyrkan för att möta gästerna utanför. Kamrater till Gerd och Björn bildade häck, och risgrynen haglade över oss. Alla kameror smattrade som om det vore ett kungabesök i staden. Kort skulle tas, både på längden och tvären, med och utan följe. Alla upptänkliga varianter fick vi stå ut med. Mitt i all uppståndelse fick jag syn på mamma och pappa som diskret stod lite vid sidan om. Mamma vinkade till mig och skickade iväg en slängkyss. Jag besvarade den och fick samtidigt ögonkontakt med pappa. Jag kunde utläsa, att det var en stolt fader som beskådade båda sina döttrar.

När alla gratulationer började ebba ut, drog vi oss mot de väntande taxibilarna. Nu åkte brudparet i en, Kristina och Johan i den andra, och David och jag i den tredje. Vi skulle iväg till fotografen nu, och under tiden skulle gästerna i lugn och ro kunna ta sig till festlokalen, och vara på plats när vi anlände om någon timme. Det var ett uppsluppet gäng som anlände till fotografen. All spänning var som bortblåst. Vi skojade med varandra, retades, beundrade kläder och tittade på ringar. Fotografen var visserligen glad att vi var avslappnade, men inte sååå avslappnade som vi var. Till slut förstod vi hans förmaningar och skärpte till oss. Rulle efter rulle exponerades, och alla möjliga kombinationer ställdes upp. Fotografen tog tom enskilda bilder på oss allihopa. En bild när brudparet kysser varandra är ju obligatoriskt, men fotografen nöjde sig inte bara med det. Både Kristina och Johan resp David och jag fick ställa upp för sådana bilder. Vi var så söta och passade så bra för varandra, var hans motivering. Tillslut fanns det nog inte en enda kombination eller pose som inte var använd, och vi började samla ihop oss inför färden till festen. Återigen började spänningsmomentet göra sig påmint, men ändå inte på samma sätt nu som inför vigseln i kyrkan.

Det svenska sommarlandskapet visade upp sig från sin bästa sida. Böljande sädesfält passerade förbi utanför bilrutan. Rapsfälten stod gula och fina och gav fin kontrast mot skogsdungarnas fräscha grönska. När vi svängde av från huvudvägen och in på den långa björkallén som ledde fram till värdshuset, kantades dikesrenen av flera personer som plockade blommor till midsommarfesten. När vi passerade reste dom på sig och vinkade till oss. Framme vid värdshuset var gårdsplanen full av festklädda personer. Våra bilar gled upp framför huvudbyggnaden, och under hurrarop klev Gerd och Björn ur bilen. Några glas champagne hittade snabbt fram till oss, och Bengt höll ett kort välkomsttal följt av ytterligare en omgång hurrarop. Några musikanter stod i bakgrunden och spelade vackra sommarmelodier.

Som på en given signal tömde vi våra glas, och brudparet började gå in till matsalen. David, som hela tiden stått vid min sida, bjöd mig sin arm, och vi fogade in oss i ledet. Vi satt bredvid varandra längst ut på honnörsbordet. Där hade vi bra utsikt över alla borden och kunde noga studera de övriga gästerna. David var en utmärkt kavaljer. Han berättade ingående vilka alla fastrar, mostrar, kusiner och bekanta som var inbjudna. Han klarade av nästan alla på Björns sida också, ty han hade haft ansvaret för bordsplaceringen och visste därför det mesta om oss.

Den ena rätten efter den andra passerade förbi och avlöstes lite då och då av Johans klingande i glaset. Som kvällens Toastmaster håll han noga reda på vilka som önskade hålla tal. Så småningom blev det också Bengts tur och han höll ett frejdigt och humorfyllt tal till brudparet. Massvis med små anekdoter från Gerds barndom överlämnades till Björn att förvaltas på bästa sätt. Talet kom även in på förberedelserna till själva bröllopet, och till min stora häpnad, blev även jag omnämnd i talet. Jag rodnade samtidigt som alla vände sig om mot mig. David letade upp min hand och gav den en extra tryckning, samtidigt som han viskade:

- Den uppmärksamheten var du värd. Du har gjort oss alla så glada.

Efter alla tal och delikata maträtter öppnades en vikvägg i främre delen av lokalen, och vi möttes av de smäktande tonerna från en Wienervals. Björn bjöd upp sin brud, förde ut henne på golvet och inledde brudvalsen. Övriga gäster reste på sig och gick ut i lokalen men lät brudparet ha golvet för sig själva. Inte förrän den andra valsen tonade in, fylldes dansgolvet av ivrigt danssugna gäster. David sade ett artigt:

- Får jag lov? Med en lätt nigning och ett stort leende på läpparna accepterade jag, och han förde ut oss i dansens virvlar.

Tremannaorkestern hade en bred repertoar. Det blandades friskt mellan gammeldans och mer moderna varianter. Det gjorde att alla gästerna kunde hitta något som passade dom, och därför var dansgolvet ständigt ett myller av människor. Lars och Göran, Björns kamrater som vi hade träffat under vår shoppingrunda förra veckan, var bara några av de kavaljer som passerade revy. Vi lite yngre damer var högvilt för alla dansanta kavaljerer, så det var till att hoppa från schottis till foxtrot, hambo till twist osv. För att kunna få en lugn stund och återhämta sig, var man tvungen att fly till damrummet. Men hjärtans roligt hade vi allihop. Någon enstaka kavaljer, som inte riktigt insåg sina begränsningar vad gäller alkoholkonsumtion, försökte väl tafsa lite extra under dansen, men det gick aldrig till några otrevligheter. Snarare blev det som en bekräftelse på, att ingen hade en aning om, vad som fanns under mitt skal.

I dansens virvlar observerade jag att två personer, förutom brudparet, inte kunde slita sig från varandra. Det var Kristina och Johan. Det var i stor sett bara när Johan, av artighetsskäl, dansade med bruden, brudens moder och brudgummens moder som han var ifrån Kristina. Jag blev därför inte helt överraskad, när Kristina fram på småtimmarna sökte upp mig och förde mig åt sidan. Förälskelsen lyste ur ögonen på henne. Hon berättade om allt som sagts och hur mycket gemensamt de hade kommit fram till. Deras relation skulle fortsätta, och det var nu hon skulle komma till saken efter massor av cirklar runt den heta gröten:

- Petra! Vad skulle du säga om jag flyttade in till Johan i natt och inte sov tillsammans med dig?

- Ja det bestämmer väl du. Du gör som du vill, svarade jag lite nonchalant, trots att jag visste exakt var skon klämde. Lite retsam kunde väl jag få vara också.

- Ja, men du vet Johan har ju också en rumskamrat.

- Ja just ja, det tänkte jag inte på, svarade jag oskyldigt.

- Skulle du kunna tänka dig att dela rum med David, det blir ju ändå inte för så många timmar?

- Men hur tror du det skulle fungera? Du vet ju vem jag verkligen är, men det gör ju inte David, tillade jag med en mer allvarlig ton.

- Du menar om du är tvungen att ligga med honom?

- Ja, kanske inte direkt det men vi skall ju ändå vistas i samma rum och klä av oss och sova bredvid varandra. Jag kan inte vara på min vakt hela tiden.

- Nej det förstår jag. Men det jag har sett av David så är det att han är en äkta gentleman. Jag är övertygad att han accepterar att du uppträder lite blygt.

- Det tror du?

- Ja faktiskt. Dessutom skall du veta att det alltid är kvinnans rätt, att sätta gränsen hur långt du vill gå. En gentleman förstår och accepterar ditt ställningstagande.

- Så du tror att det skulle fungera?

- Ja inte bara tror, jag är övertygad. Och detta säger jag inte bara för att jag väldigt gärna vill vara tillsammans med Johan, utan det är faktiskt min uppriktiga åsikt. Ni båda uppträder så moget. Jag har flera gånger under kvällen reagerat på hur naturligt du uppträder och vilken kvinnlighet du utstrålar.

Jag funderade en stund och sade:

- OK! Vi byter rum.

Vi kramade om varandra, och Kristina fortsatte:

- Du skall också veta om att Johan har pratat med David, och han ställer också upp. Han hade bara ett villkor för detta.

- Jaså! Och det var?

- Han ville att ditt beslut skulle vara ditt eget. Inte att du blev påtvingad det. Han ÄR en gentleman.

Vi återvände till de övriga gästerna. Både Johan och David kom strosande emot oss och inga ord behövde sägas. Beslutet vi fattat gick att utläsa i våra anleten. Kristina gav David en kram, för att sedan helt ägna sig åt Johan. Jag smög blygt in min hand i Davids och gav honom en lätt kyss på kinden. Detta fick David att rodna till min stora lycka. Samtidigt som vi stod där, hörde vi orkestern annonsera kvällens sista dans.

Efter en stillsam, men ack så känsloladdad, sista dans med min kavaljer för kvällen, var det uppbrottets timma som slog. Gäst efter gäst passerade förbi brudpar, värdpar och oss andra för att tacka och säga farväl. Några av ungdomarna dröjde sig kvar och satt i små grupper runt om i lokalen. Gerd och Björn drog sig diskret tillbaka, likaså deras föräldrar. Kristina och Johan ursäktade också sig och försvann. Jag och David anslöt oss och till en grupp kvarvarande gäster och deltog i diskussionen. Mest rörde det sig om sommaren som stod för dörren, och allt vad som skulle, eller borde, göras. Några berättade om sina sommarjobb, och vad som sedan skulle ske till hösten. Det kändes skönt att få varva ner lite efter dessa hektiska veckor, och umgås så här otvunget med jämnåriga, men samtidigt blev jag så bryskt påmind om, att detta var min sista kväll som Petra. Mitt "uppdrag" var slutfört, och nu skulle Peter åter inta scenen. Dessutom hade jag inget jobb att se fram emot, som uppenbarligen de flesta andra hade ordnat.

Till slut bröt även dessa gäster upp, och David och jag blev ensamma kvar. Det fanns ingen anledning att bli kvar här, utan vi drog oss upp mot vårt rum. David öppnade artigt dörren åt mig och lät mig gå först in. Med en ljudlig suck och en bekymrad min vände jag mig mot David.

- David! Jag måste berätta något för dig. Kom så sätter vi oss ner.

- Visst! Vad är det? Du ser bekymrad ut!

- Ja, jag vet inte hur jag skall säga det, men jag känner att jag måste berätta för dig.

- Det låter allvarligt! Fortsätt, jag är av idel öra, manade Peter, samtidigt som han tog tag i mina händer och höll dom i ett fast grepp.

- Jo David! Jag är inte den du tror jag är, började jag lite trevande. Allt detta är en fasad. Du får inte bli arg men jag har inte visat upp mitt rätta jag dom här veckorna.

- Jaså!

- Jo, du förstår, jag har gjort det här för att hjälpa din och min syster. Något annat motiv har jag inte haft. Du får inte tro något annat.

- Nej det gör jag inte. Det var mycket ädelt av dig det vet du att jag tycker.

- Jag vet inte hur jag skall uttrycka mig. Jag vill nämligen inte såra dig, men jag är i grund och botten inte samma person som Petra.

- Du menar, att ditt bekymmer är att du är kille och heter Peter?

- !?!?!?

- Ja ,om det är det som du försöker få fram, så har jag vetat det länge, i alla fall sedan i söndags, sa David och fortsatte med munter stämma:

- Du förstår, jag är rätt nyfiken av mig, och måste ha reda på lite mer om Kristinas snygging till syster. Men ingenstans fanns någon Petra att finna, däremot stötte jag på Peter lite här och där, så det ena lades till det andra.

- Men om du har vetat allting, varför har du inte sagt något?

- Vad skulle jag sagt och varför? Om du sätter på dig en klänning och sminkar dig är väl din ensak. Jag har väl ingen anledning att berätta för dig hur du skall vara.

- Men känner du dig inte lurad, bedragen, vad som helst?

- Varför skulle jag känna det. Jag har umgåtts med en synnerligen trevlig person, som dessutom har burit eleganta och vackra kläder. Jag har haft trevlig samvaro med denna person och hoppas att det har varit ömsesidigt.

- Men vi sitter ju här och håller varandra i handen, vi har kysst varandra. Jag tycker det har varit underbart och vill inte ha något av detta ogjort.

- Där ser du. Du har själv vetat om det hela men ändå agerat som du gjort, utan några tankar att det varit orätt eller fel. Jag har inte kysst någon killkompis tidigare, men dom har heller aldrig haft på sig bikini, klänning eller på annat sätt gjort sig så attraktiva, att jag önskat kyssa dom.

- Men det måste ju i så fall innebära att vi, båda två, är, ja du vet?

- Måste det? Jag har visserligen aldrig träffat Peter och vet inte hur han är, men jag tror inte jag skulle ha svårigheter att besöka honom i hans hem och bo i samma rum, bada bastu tillsammans, ge honom en uppskattande kram etc. Inte är jag homo för det!

- Nej det har du rätt i, men det känns ändå som om jag bedragit dig på något vis.

- Så uppfattar inte jag det. Du har inte uppträtt under falsk flagg, nåja namnet har du förändrat lite, utan varit dig själv fast i annorlunda kläder. Jag har fallit för din personlighet och inte ditt kön. Jag har åtrått din skepnad utan baktanke vad som funnits bakom fasaden. Hur många människor tror du förresten vet allt, förstår allt hos sin partner? Vi behöver inte ta komplicerade förhållandena, utan ta ett vanligt par. Min far och mor eller dina föräldrar t.ex. Kan dom verkligen säga att dom vet ALLT om varandra, förstår alla reaktioner, och inte hittar några nya sidor. En del sidor är feminina andra maskulina. Inte gör det dom till homosexuella för att deras partner passerar gränsen för vad vi normalt anser tillhöra det könet.

- Nej du har rätt! Det känns så härligt att du tar det på det här viset. Du är så snäll och förstående.

- En sak skall du veta. Jag kommer att fortsätta åtrå dig när du visar upp den här sidan av dig. Då ser jag en vacker och åtråvärd kvinnogestalt, som kräver sin uppmärksamhet. Visar du upp Peter kommer jag fortfarande att respektera och vårda vår kamratskap, men det kommer att ta sig andra uttryck, riktigt hur kan jag faktiskt inte säga.

Nu kunde jag inte hålla mig längre utan lutade mig mot Davids axel och började gråta. Med mjuka smidiga rörelser smekte han mitt hår och min rygg. Det hela var alltför overkligt för att kunna vara sant. Men vi satt här och det var verkligt.

Några minuter senare hade jag samlat ihop mig och vi bestämde att det var dags att gå till sängs. Vi reste på oss och David tog tag i mitt huvud med bägge händerna. Utan minsta tvekan gav han mig en kyss mitt på munnen. Därefter började hans fingrar vandra runt på mitt huvud, och hittade så småningom fram till fästet som höll ihop min håruppsättning. Han lösgjorde fästet och började fläta ut mitt hår. Utan att ha gjort detta någon gång tidigare, så kom bara impulsen över mig att skaka kraftigt på huvudet för att lösgöra håret. David skrattade till och sade:

- Du var visserligen väldigt söt med håret uppsatt, men jag gillar nog bättre, när det får bölja fritt.

- Tack för komplimangen! svarade jag, och lade huvudet lite på sned för att med fingrarnas hjälp lösa upp de sista knutarna.

- Dina rörelser är så naturliga. Jag kan inte förstå att du kunnat tillägna dig allt detta på så kort tid.

- Nej, det övergår mitt förstånd också. Det bara finns där, jag vet inte hur jag gör, bara att jag gör det. När du ändå börjat att klä av mig, så får du fortsätta hjälpa till. Du må tro att det kan vara komplicerat att ha på sig sådana här kläder, småskrattade jag, samtidigt som jag vände ryggen till och lyfte upp mitt hår, så det inte hängde ner i nacken och skymde.

David drog långsamt ner dragkedjan och placerade en lätt kyss mellan mina skulderblad. Han hjälpte mig sedan av med klänningen och visslade till, när han såg krinolinen. - Jag har hela kvällen undrat hur det såg ut under, eftersom den har haft sådan vidd. Nu förstår jag hur det fungerar. Han hittade knäppningen och lösgjorde krinolinen från min kropp. Därefter började han ingående, mycket ingående, till och med retsamt ingående studera korsetten och dess hak- och hysksystem. Så närgånget blev det inspekterat, att hans mun ytterligare några gånger snuddade vid min bara rygg. Till slut hittade han dock remmarna och började lösa upp korsetten.

- Jag tror inte jag vill byta med dig, när jag ser detta. Kan verkligen detta vara skönt?

- Man vänjer sig faktiskt rätt fort. Dessutom är det inte så farligt som det kanske ser ut.

När hyskorna var uppknäppta och korsetten höll på att trilla av min kropp, vände sig David diskret bort, och jag kunde snabbt frigöra strumporna och ta bort korsetten. Jag hittade mitt nattlinne och trädde det över huvudet.

- Nu kan du titta! Kom så får jag hjälpa dig med dina kläder, sade jag, samtidigt med att jag sparkade av mig skorna och drog av mig strumporna.

Jag började sedan lirka upp kragknappen i fracken och kunde inte låta bli att placera en kyss på halsen.

- Tycker du att det här är så mycket bekvämare då? frågade jag retsamt, när kragknappen trilskades.

- Nej inte mycket. Frackar är egentligen också ett plågoredskap.

Vi skrattade gott åt vårt konstaterande och fortsatte med stripteasen. När det mesta var avklarat lämnade jag hänsynsfullt David och gick in på toaletten för att sminka av mig. Han stod redo med sin tandborste när jag kom ut, och jag hann knappt lägga mig innan han kröp ner bredvid mig i sängen. En lätt kyss på kinden, som jag besvarade med en på munnen, samt ett "God natt och sov gott!" avslutade vår kväll.

Iförd endast trosor och behå stod jag framför spegeln i badrummet när en något sömnig David gjorde sin entre

- Oh förlåt ! Jag trodde du inte var kvar på rummet. Du är så tyst.

- Det gör inget. God morgon förresten. Tack för igår, tillade jag, och fortsatte med att sminka mig.

- God morgon själv. Jag ser att det blir Petra idag också.

- Är så illa tvungen, har inga andra kläder med mig. Sedan ingick inte vårt samtal i natt i mina ursprungsplaner, och det är ju fler som inte vet om det.

- Förvisso sant, men tro inte att jag misstycker, jag gillar Petra. Gör det förresten något om jag tar en dusch under tiden?

- Okej för mig! svarade jag, och såg i spegeln hur han med snabba grepp fick av sig pyjamasen och klev in i duschen.

Jag fortsatte med mina göromål och blev klar, samtidigt med att David klev ur duschen. Artigt tog jag tag i en handduk och räckte över den, vilket tacksamt togs emot. Jag lämnade honom ensam och gick för att sätta på mig en klänning. Jag började leta efter dragkedjan i ryggen, när David kom ut från badrummet. Han såg min belägenhet och drog utan ett ord upp dragkedjan. Under tystnad klädde vi på oss. Lite besvär hade jag med att sätta i mina andra örhängen i hålen, men det gick. Halsbandet hade jag kunnat fixa själv, men David ville så gärna hjälpa. Jag lyfte upp mitt hår, så han fick fritt fram att knäppa kedjan.

- Mm! Du luktar gott. Vilken parfym använder du?

- Vet faktiskt inte. Jag valde bara ut en doft jag tyckte om.

Tillsammans gick vi ner till matsalen för att äta frukost. Vi var inte först på plats, snarare bland dom sista. Vi blev mottagna med glada hälsningar och en hel del kramar förbrukades. Efter frukosten reste Gerd och Björn sig och skyndade iväg.

- Kom nu allihop! ropade Bengt. Nu måste vi ut och säga farväl till brudparet, innan dom reser iväg på sin bröllopsresa.

Vi reste på oss och gick ut på gårdsplanen. Där stod deras bil färdiglastad för turen till flygplatsen. Därifrån skulle dom till Kanarieöarna för 2 veckors smekmånad. Vi tog farväl av dom, och med en rivstart så att gruset yrde svängde Björn upp på allén.

- Nu mina kära och nära, tog Bengt till orda. Nu går vi in och avslutar vår närvaro här. Sedan vill mamma och jag väldigt gärna, att alla följer med oss hem på en bit lunch, eller vad man nu kan kalla det så här långt fram på dagen. Jag vill nämligen inte släppa er helt efter denna härliga fest. Så vi gör oss i ordning var och en för sig, så sammanstrålar vi igen hemma hos oss. Välkomna.

Björns föräldrar tackade vänligt för erbjudandet men hade en bit hem, så dom ville gärna utnyttja eftermiddagen till resan. Bengt förstod dom helt och hållet och tackade för trevlig samvaro, samtidigt som Greta tyckte att det kunde bli av en annan gång.

Det var mer jobb än man kunde tro att tömma rummen. Baksätet på Kristinas bil fylldes av våra klänningar, och Davids bil fick härbärgera Gerds. Till slut blev vi i alla fall redo att fara iväg. Det föll sig helt naturligt att David tog hand om mig, och Kristina fick skjutsa Johan. Utan problem anlände vi till Davids föräldrahem, och han tog mig med på en guidad tur genom huset. När vi återvände till de övriga hörde jag några välbekanta röster i hallen. Till min stora förvåning stod mamma och pappa där, samtalandes med Bengt och Greta. Jag gick fram och hälsade med ett förvånat men ändå glatt leende. Jag ville inte ställa några frågor nu, utan jag nöjde mig med att presentera David för dom. Tillsammans gick vi ut och slog oss ner i trädgården och njöt av det vackra midsommarvädret.

Greta och Bengt anslöt till oss i trädgården, och när han såg att alla fanns närvarande tog han på sitt kraftfulla sätt till orda:

- Greta och jag vill än en gång hälsa er alla välkomna hit. Det är inte var dag man gifter bort sin enda dotter, så det gäller att ta till vara på tillfällena. Just nu sitter Björn och Gerd på planet ner till Kanarieöarna. Jag vet att alla stämmer in i min önskan, att dom skall få en trevlig vistelse där. Det är dom förtjänta av. Men det finns fler, som förtjänar uppmärksamhet. Jag tänker då på våra fina ungdomar här, som på ett så fint och trevligt sätt deltagit i förberedelser och genomförande. Greta och jag vill därför visa vår uppskattning genom att överlämna detta till er.

Bengt gav oss varsitt kuvert, och under andäktig tystnad öppnade vi dom. Inuti låg en hotellreservation för Petra Lindgren, att under en vecka (nästa vecka) vistas på Tylöhus i Halmstad. Vi tittade förvånat upp, och Bengt fortsatte:

- Jag tror att ni gemensamt kan ta er ner till Tylösand med bil. Givetvis står jag för utgifterna.

Vi stammade gemensamt fram ett tack, och jag och Kristina gav både Bengt och Greta varsin kram och puss på kinden. Båda blev märkbart rörda. Bengt fortsatte:

- Mm! Ingen dålig vitamininjektion det där inte för en gammal man, log han brett innan han hittade tråden igen. Vi har ytterligare en sak vi vill berätta. Det gäller dig Petra! Du undrar säkert hur, och varför dina föräldrar är här. Det är en lång historia men jag skall korta ner den. Världen är egentligen inte så stor. Anna och jag är nämligen gamla skolkamrater. Vi har inte haft anledning att odla den relationen speciellt mycket, det är ju lite känsligt att rota i sina gamla flammors liv, som ni säkert förstår. Så inträffar den där dagen när vi för första gången ser dig Petra. Jag får en chock. Det var ju min gamla klasskamrat Anna som kom gående mot mig. Detta väckte min nyfikenhet. Petra! Du måste förlåta mig men jag kunde bara inte låta bli. Jag måste få reda på allt. Så på lördagen, när ni var och badade, ringde jag upp och pratade med mor din. Vi hade en trevlig pratstund tillsammans. När jag kom in på mitt ärende, och sa att hennes dotter Petra liknade henne alldeles otroligt, så fick jag till svar, att det måste vara Kristina jag menade. När jag envisades att det var Petra, så sa Anna att hon bara hade en dotter, och det var Kristina. Sonen hette däremot Peter. Jag blev helt ställd. Var detta möjligt? Nåväl, jag berättade allt för Anna, och vi skrattade gott åt vad ungdomar kunde "ställa till med" nu för tiden. Jag var mycket noga, när sambandet stod klart för mig, att påpeka att du inte på något sätt upprört oss eller uppträtt störande. Tvärtom, vi föll för dig i farstun, och har inte haft någon anledning, senare under veckan, att ändra den ståndpunkten. Vi fortsatte samtalet och lite annat framkom också. Vad jag har förstått, så saknar du arbete för sommaren? Nu är det så att jag behöver lite hjälp på kontoret och erbjuder dig därför en plats över sommaren. Det är ett arbete, som kan utföras antingen av Peter eller Petra, men det är väl lämpligt, att du väljer endera. Vad säger du?

För andra gången på mindre än ett dygn hade jag blivit "avslöjad". Men ingen uttryckte någon avsky eller fann det hela osmakligt. Hur kunde människor vara så underbara och förstående? Jag trodde inte mina öron. Alla tankar bara snurrade runt, men till slut samlade jag mig till ett vagt

-"Tack! Visst vill jag arbeta för dig".

Samtidigt som jag sa det, tog jag ett kliv framåt och omfamnade Bengt och gav honom en präktig kyss på kinden. Lite omtumlad fortsatte han:

- Du väljer som sagt själv vem som tar jobbet, men frågar du mig så föredrar jag Petra, för då kanske man fler gånger kan bli utsatt för den här omilda behandlingen.

- Passa dig du gubben min! kom det snabbt från Greta, och med glimten i ögat fortsatte hon:

- Jag håller helt med Bengt. Valet är ditt men väljer du Petra så har du allt mitt stöd. Det får givetvis även Peter, men du förstår säkert vad jag menar.

- Ja vad kan jag säga? Jag blir så överväldigad av all denna uppmärksamhet. Jag måste få tänka över det hela. Givetvis tackar jag ja till arbetet, men får jag vänta med mitt svar på vem som kommer?

- Givetvis, svarade Bengt, Jo en sak till. Du bor ju en bit härifrån, men vi kan ordna det så, att du får låna vår övernattningslägenhet, som vi har för våra kunder. Det är ändå ingen som utnyttjar den så här på sommaren. Så med det hälsar jag dig välkommen i firman och du börjar nästa måndag.

Alla kom i tur och ordning fram och ville gratulera mig. Johan, den ende som inte visste om mitt dubbla jag, sade imponerat att han blivit helt lurad och fortfarande inte kunde tro att jag var kille. Men några "hardfeelings" fanns inte. Av mamma och pappa fick jag stora kramen och pappa stack åt mig ett kuvert med orden:

- Du behöver säkert komplettera något till Petras garderob. Kristina kramade också om mig och tyckte det skulle bli roligt att åka på semester med mig. David stod sist i raden av gratulanter. Han drog mig lite åt sidan, och vi satte oss ner.

- Du ser lite blek ut. Hur känner du dig?

- Jotack någorlunda i alla fall. Ja alltså jag mår bra, men känner mig omtumlad.

- Jo det kan jag lugnt tänka mig. Men du sköter dig fint.

- Tack! Har du något råd att ge mig?

- Om det är till någon hjälp så! Visst kan jag bidra med synpunkter, som kanske kan hjälpa dig med ditt beslut. Ställ frågor bara.

- Visst! Fråga 1: Vem vill du se på jobbet, jag förstår att du skall jobba där också?

- Jag tror jag inte det har någon betydelse för mig personligen. Jag kommer att respektera vilken som än kommer till jobbet.

- Fråga 2: Om jag går till jobbet som Petra, och det sedan kommer ut att jag egentligen är Peter. Hur kommer det att påverka dig?

- Det var en betydligt svårare fråga. Den går egentligen inte att svara på för ingen kan säkert säga vad som kommer att hända om och när detta eventuellt kommer ut. Den enda vägledningen är ju faktiskt mina egna reaktioner när jag fick veta det, och för den delen även mina och dina föräldrars. Där har ju allt fungerat så som det borde. Men i stället för att ge dig ett svar, så skulle jag vilja ge dig ett löfte. Jag kommer inte att svika dig och låta dig få stryk av pöbeln om det kommer ut. Jag kommer att försvara dig och ditt handlande.

- Tack David! Ja jag håller med om, att man inte säkert kan veta vad som sker i framtiden. Det enda som gäller är att leva i nuet och göra det bästa av det. Följa sitt innersta och lita på att man gör det rätta. Jag har upplevt så mycket positivt dessa två veckor, som jag ogärna bara vill upphöra med. Jag har bestämt mig. Det blir Petra som kommer. Det får bära eller brista.

- Jag tror du gör helt rätt. Välkommen in i firman som sagt. Det här kommer att bli en trevlig sommar.

David tog tag i mina händer och drog upp mig ur stolen. Jag gled in i hans öppna armar som slöt sig bakom min rygg. Min mun mötte hans och vi förenades i en kamratlig kyss.

Det var sent på eftermiddagen, som vi anlände till Tylösand. Vi hittade lätt fram till hotellet, tog våra väskor och uppsökte receptionen. En vänlig kvinna hälsade oss välkomna och skrev in oss. Två dubbelrum var beställda. Utan någon som helst tvekan grupperade vi oss som på värdshuset. Kristina och Johan i ett, David och jag i det andra. Småvisslande gick vi uppför trapporna, och fann våra rum i korridoren på första våningen. Utsikten var storslagen med utsikt ut över havet. Strax nedanför låg sanddynerna inbjudande. Vi gjorde oss hemmastadda, och bestämde sedan att vi måste ta oss en promenad.

Vi gick ner mot stranden, som fortfarande var befolkad med mängder av badande, och kände på vattnet. Det var alldeles ljumt, och frestelsen att ta ett dopp var stor. Men nu ville vi se lite på omgivningarna. Vi fortsatte därför söderut längs stranden mot några klipphällar, gick sedan upp förbi en litet område med massvis med små hus, något större än kolonistugor. På sina pyttesmå tomter satt folk ute och förberedde kvällens övningar. Lite längre fram såg vi en skylt, som upplyste oss om att något, som hette Rhododendrondalen låg framför oss. Det lät spännande, så vi gick nerför trätrapporna och genom ett litet buskparti. Överraskningen blev desto större när buskridån försvann, och upp tornade sig stora träd med rhododendronblommor. Överallt lyste dessa blommor i sina olika blålila färger. Några vinröda exemplar fanns det också. Tagna av blomsterprakten fortsatte vi längs skogsstigarna och kom fram till en golfbana. Vi förstod att om vi följde med banans sträckning, så skulle vi komma tillbaka till samhället. Mycket riktigt, sedan vi passerat en större väg såg vi golfklubben framför oss. Vi gick ner mellan husen, ledda av det rytmiska bruset från havet, och kom fram alldeles bakom hotellet. Där låg det några tennisbanor, och vi bestämde oss genast för att spela tennis ihop någon av dagarna.

Nu, efter fullgjord promenad, kunde vi inte hålla oss längre. Det var fortfarande varmt, så det fanns bara en sak att göra - upp på rummet, byta om och sedan med språng ner till vattnet. Ombytet tog inte många minuter. Jag valde nu att ta min baddräkt, som jag ännu inte använt. David visslade till när jag satte på mig den, så den satt nog ganska fint på min brunbrända kropp. Lite diskret stoppade jag in mina extrakuddar, som lyfte upp och fyllde ut bysten lite, och resultatet blev riktigt bra. Vi mötte dom andra i korridoren, och sedan bar det av.

Vattnet var härligt friskt och klart. Den mjuka sandbotten var som sammet. Vi fick gå en bra bit ut innan vi kom till djupt vatten. Där stannade vi och simmade fram och tillbaka i vågorna. Det var så härligt att låta det friska vattnet skölja över kroppen. Här skulle vi vara i en hel vecka. Det var knappt vi trodde det var sant.

Kvällen gjorde sig strax påmind, och det kändes lagom att dra sig in i hotellet igen. Efter en snabbdusch och liten uppfräschning, skulle vi mötas igen för att gå och äta i restaurangen.

David fick agera smakråd och välja ut mina kläder för kvällen. Den ena kreationen efter den andra förkastades. Jag började tro att han gjorde det hela, för att så länge som möjligt ha mig svansande runt i bara behå och trosor. Han kan minsann vara en riktig liten retsticka, den grabben. Till slut fick jag i alla fall på mig en kort kjol och en tajt kortärmad tröja, som följsamt formade sig efter min kropp. Håret skulle vara utslaget, men ett diadem kunde hålla tillbaka håret, så att mina öron syntes. Där ville han att jag skulle ha ett par långa dinglande örhängen i silver, som vi hittat när vi stannade till i Jönköping på vägen ner. Lite läppstift, mascara och ögonskugga gjorde att jag var redo att möta övriga hotellgäster.

Det var verkligen massor med folk på hotellet. Unga och gamla, alla sorter fanns. Musik hördes från ett disko bakom receptionen, och dansgolvet passerade ut genom en glasvägg ut på en inhägnad gård. Vi hade flera matställen att välja på, och eftersom det var sommar, så valde vi att sitta på uteserveringen. När vi i lugn och ro hade fått i oss maten, så hade klockan blivit nästan halv elva på kvällen. Det var fortfarande ljust, men skymningen var i antågande. En trubadur intog scenen och började spela fina visor. Allteftersom skymningen föll och trubaduren fyllde kvällen med sin sång, såg vi hur paren runt om oss kurade ihop sig i varandra. En frisk havsbris fick mig att huttra till, och David tog artigt av sig sin kavaj och lade den runt mina axlar. Jag tackade med att lägga mitt huvud mot hans axel och tryckte mig närmare honom.

Så satt vi där i någon timme och njöt. Kvällen fick bara inte ta slut. Men vi ville ju göra något i morgon också, och den långa resan gjorde sig påmind. Vi bröt därför upp och gick mot våra rum. Efter en kortare överläggning om morgondagens eskapader, sade vi godnatt åt varandra och gick in till oss. Riktigt slut var den inte, för håret mitt kändes lite klibbigt efter det salta badet. Jag bestämde mig för att tvätta håret och lägga upp det. David tittade storögt på mig, när den ena spolen efter den andra fylldes med hår och fästes vid mitt huvud.

- Kors i jesse namn! Praktiserar du som piggsvin också! hann han säga innan jag med ett leende på läpparna kastade en kudde efter honom.

Morgonen grydde, och den svala havsbrisen lekte med gardinerna genom det öppna fönstret. Vädret var inte helt perfekt, molntapparna hängde i stora klasar över oss. Däremot var det fortfarande varmt. Det kändes därför riktigt, det beslut vi tagit igår, att göra Halmstad idag på förmiddagen. Jag vaknade före David och började fixa i ordning mitt hår. Tog precis ur sista spolen och började kamma ut lockarna, när en muntergök gjorde sin stämma hörd:

- God morgon Petra! Har du sett var piggsvinet har tagit vägen?

Jag hade inget att kasta på honom, så jag hoppade på honom istället. Efter en kortare brottningsmatch i sängen gav han sig, och vi förenades i en kram.

Halmstad var en trevlig överraskning. Många gamla hus och trevliga gågator, kantade med trevliga butiker. Kristina och jag for ut och in i affärerna, och grabbarna väntade tålmodigt utanför. En hel del "fynd" gjorde vi naturligtvis. Pengarna jag fått av pappa förvaltades på bästa sätt, och Petras garderob utökades rejält. På en liten smal tvärgata, i ett korsvirkeshus, låg en silversmed. Vi gick in och tittade på alla de vackra sakerna och fick även möjlighet att prova några vackra smycken. Speciellt fastnade jag för ett halsband med en v-formad länk mitt fram, och något klenare fasta länkar runt om. Den satt som gjuten runt min hals, men priset var alldeles för högt. Däremot köpte vi ett par örhängen i silver i form av tre hjärtan på en rad. Tre hjärtan ingår nämligen i Halmstads stadsvapen. Grabbarna blev inte helt lottlösa. Vi hittade riktigt trevliga shorts och varsin tröja åt dom, i en av affärerna som vi passerade.

Lunchen avnjöt vi på Stora torget i ett värdshus. Det gick att sitta ute, så vi kunde fortsätta att studera alla turister som samlats i staden. Vädret klarnade upp, och vi återvände för att få några härliga timmar på stranden. Det var alldeles vindstilla, och solen lyste från en klarblå himmel, när vi kom ner på stranden. Förmiddagens väder hade dock fått till följd, att vågorna var rätt höga och inbjudande. Det var inte helt lätt att hitta en plats att slå sig ner på. Överallt låg folk och solade. Barnen sprang i vattenbrynet och lekte. Några spelade boll, andra satt och läste. Luften dallrade, och en kakofoni av olika ljud kom emot oss från otaliga radioapparater. Till slut fann vi vår plats och skyndade ner i vattnet. Vattnet var ännu härligare idag. Klart och fint och inga otrevliga maneter. Livet lekte för oss. Vi trivdes ihop, kunde kivas och retas men ändå vara ett kamratgäng. Åldersskillnaden på 5 år mellan oss märktes inte. Vi var tillsammans och anpassade oss till omständigheterna.

När vi badat klart så gick vi upp och tillbaka till våra handdukar. Runt omkring oss låg det flera gäng med ungdomar, och det dröjde inte lång stund innan vi började prata med varandra. Det var både turister, som vi, och halmstadsbor. Allt mer löstes de tidigare så hårt knutna gängen upp, och när vi en stund senare tyckte det var dags för ett nytt dopp, var vi minst 20 ungdomar som slängde sig i vattnet. Någon hade en liten boll, och utan att ett ord sades blev det strax en kamp mellan tjejer och killar om den stackars bollen.

Utmattade av all aktivitet, släpade vi oss upp ur vattnet och lade oss att sola. Killarna drog sig åt ett håll och tjejerna åt ett. Jag hamnade bredvid Fanny, som kom från Norrköping. Hon bodde hos sin kusin Britta en bit härifrån. Kusinen låg och pratade med ytterligare en annan tjej. Fanny var en lättpratad figur, det var bara att trycka på en startknapp, och sedan var det en evighetsslinga som tuffade på. På bred östgötska berättade hon hela sin levnadshistoria. Jag behövde bara fylla i med lite "jaså", "nämen ojdå" och "är det sant" då och då. Cecilia, från Stockholm och boende på hotellet, anslöt till vår diskussion. Med gemensamma ansträngningar hittade vi Fannys stoppknapp, och kunde själva få ett ord med i laget. Vi avverkade raskt ett antal ämnen. Vi var alla 18 år och gillade kläder. Pojkar måste givetvis med på dagordningen, och trots att mina erfarenheter av pojkar, i detta avseende, givetvis var begränsade, försökte jag hänga med i snacket så gott det gick. Vi hann inte gå igenom alla spörsmål, innan någon föreslog ett sista dopp.

Efter ännu ett härligt dopp i havet samlades vi på stranden, för att fatta beslut om aftonens aktiviteter. Vi ville gärna träffas igen, och eftersom magarna skrek ut sin hunger, bestämde vi oss för en pizzeria en bit från hotellet. Kl 19 skulle det bli återsamling. Vi hann precis upp på rummet och leka "välja kläder" ännu en gång, innan vi i samlad tropp gick mot pizzerian. I glada vänners lag rinner tiden snabbt iväg, och det stod inte på förrän vi fann tiden mogen att återvända till hotellet. Det skulle bli en morgondag också.

Tennis hade vi bestämt som aktivitet på förmiddagen. Men viss utrustning krävdes, och ingen hade vare sig kläder eller övrig utrustning. Men vi hade observerat, att hotellet hade rikhaltig utrustning, och när vi frågade så blev svaret, att allt fanns att hyra. Från skor till hårband. Allt.

Vi valde ut våra munderingar. Kristina och jag fnittrade ihop, när vi tittade på den utrustning vi valt. Ska det vara så ska det. Vi tog våra kläder, väl dolda för grabbarna, och tågade iväg till damernas omklädningsrum. Ett gäng yngre damer kom precis in från ett workout-pass i lokalen bredvid. Jag blev lite fundersam hur detta skulle gå, men vi satte igång och klädde av oss. Runt omkring mig cirkulerade mer eller mindre nakna kvinnor, men ingen brydde sig om mig. Någon kastade ett ögonkast mot mig, och när jag mötte hennes blick, fick jag bara ett småleende tillbaka. Det är klart, vem skulle kunna misstänka att personen med det långa, välfriserade håret och den läckert slanka bruna kroppen med tydligt vita ränder efter en bikini skulle vara en kille.

Under stor munterhet fortsatte vi och klädde på oss. Nu blev vi också föremål för de andras uppmärksamhet. Inte undra på det. Vi hade valt den mest utstuderade utstyrseln, som gick att få i butiken. Klänningen var, naturligtvis, vit med kort kort kjol. Under kjolen hade vi trosor med massvis med spetsar på rumpan. Den korta kjolen dolde inte ens hälften av trosorna, utan ankstjärten guppade fullt synligt under kjolen. Överdelen av klänningen var djupt ringad och smet åt runt kroppen, så inte heller där fanns mycket över för fantasin. På fötterna hade vi vita strumpor med rosa rosetter på sidorna. Håret hade vi satt upp i en knut i nacken, som hölls ihop med ett långt rosa hårband. I öronen hade jag ett par nyinköpta pärlörhängen. Sminkningen bättrades på, och läpparna lyste rosa. Vi var så tjusiga. När vi var redo att gå ut från omklädningsrummet, fick vi spridda applåder från övriga damer, som önskade oss lycka till.

Ni skulle sett grabbarnas miner. Hakorna släpade i backen, och första set var praktiskt taget redan vunnet. Vi sopade banan med dom. Vissa åskådare, som samlades för att avnjuta matchen (så klart vad annars), hävdade efteråt att grabbarna blev bländade av solen. Vi kunde hålla med om bländade, sedan gick åsikterna isär. Inte ens när vi övergick till att spela mixed dubbel, bidrog grabbarna till något konstruktivt. Av någon anledning placerades vi tjejer framme vid nätet, och dom behöll bakplanen för sig. Den matchen blev i och för sig jämnare, men Kristina och jag kände oss som moraliska(!?) segrare även här, trots att vi stod på varsin sida om nätet. Nu var vår tennistid slut, och vi möttes av jubel och applådåskor från den månghövdade publik, som samlats under spelets gång. En avgörande DavisCup match i Båstad, några mil härifrån, skulle känts avslagen i förhållande till detta jubel.

Men grabbarna höll huvudet högt och gratulerade oss till våra insatser. Det verkade som om dom var tillfreds, med den inblick(!) dom fått i tennisens underbara värld. Den åsikten delades uppenbarligen av ett antal åskådare också. Ryktet om matchen hade nått ända in i omklädningsrummet, och vi fick hjärtliga ryggdunkningar och kommentarer, som att kvinnans list .. Det var svårt att få till sig lite avskildhet, men till slut gick det, och jag kunde smita in till duschen med handduken prydligt knuten kring min överkropp.

Dagarna rann iväg med sol och bad. Någon utflykt gjorde vi varje dag, för att uppleva lite annat än bara vatten, sand och sol. Varje dag hade sitt tema. Vi inledde med shopping, sedan sport, konst och kultur kom därnäst, historia följde på det, och gårdagen hade geografi som sitt tema. Eftermiddagarna ägnades åt bad, och strandgänget bestod och ockuperade alltid samma del av stranden. Nu var det lördag och sista dagen hade inletts. Vi gjorde ett snabbt besök i staden, för att inhandla lite "nödvändiga" klädesplagg. Så snabbt tillbaka till stranden. Flera i gänget hade redan kommit, så vi behövde inte vara ensamma. Dagens samtalsämne var givet. Hur skulle vi avsluta vår vistelse här nere, innan vi återvände till vardagen. Ett var redan bestämt, vi skulle gå på disco i kväll. Ett lokalt band, Gyllene tider, skulle spela på discot, som låg vägg i vägg med hotellet. Bandet skulle vara riktigt hyfsat enligt alla här boende. Vad programmet i övrigt skulle innehålla rådde det delade meningar om.

Grabbarna ville väldigt gärna se Halmstad spela fotboll i Allsvenskan, men det ville inte tjejerna. Dom ville göra något annat. Jag hade nog kunnat ställa upp på fotboll, men samtidigt var jag nyfiken på vad tjejer gjorde i grupp, så jag hade ingen avvikande mening. Vi enades om, att vi kunde dela på oss för att sedan återsamlas till kvällens aktiviteter. Även tjejgänget blev delat. Kristina och några jämnåriga till henne ville lyssna på en kyrkokonsert inne i staden, men det attraherade inte oss övriga. Så vi kvarvarande 5 tjejer försökte hitta på något eget. Britta föreslog, att vi skulle dra oss hem till henne en stund.

Vi satt på Brittas rum och småpratade. Det var Cecilia, Monika och Ellinor förutom Britta och jag. Vi hade svårt att hitta på något särskilt. Jag och Cecilia satt på golvet nedanför Brittas säng, och uppflugna i sängen bakom oss satt Monika och Ellinor. I kraft av sin ställning som rumsinnehavare, ockuperade Britta rummets enda fåtölj. Vi satt där och småpratade, när jag kände, att Monikas händer förstrött började leka med mitt hår. Efter de första trevande greppen, började hon dela upp håret i slingor och gjorde flätor.

- Vilket fint hår du har Petra! kom det plötsligt från Monika. Det är så mjukt och följsamt. Brukar du ändra frisyr ofta?

- Nej inte speciellt. Jag är inte så duktig på att göra olika frisyrer.

- Jag kan visa dig lite knep om du vill, fortsatte Monika.

- Gärna det! svarade jag, och aktiviteten i rummet satte genast fart.

Cecilia erbjöd sig att hjälpa Monika, samtidigt som Britta och Ellinor började prata om kläder och kosmetika. Den ena håruppsättningen efter den andra såg dagens ljus. Det var verkligen häpnadsväckande, vilka förändringar som gick att genomföra med ganska små medel. Jag ville ju också prova att utföra alla grepp, så Cecilia blev nästa försökskanin. Efter några valhänta grepp började tekniken klarna för mig, och resten gick nästan som en dans. Jag vågade mig tom på att prova några helt egna varianter, och de blev riktigt lyckade.

Ellinor och Britta ville plötsligt ha vår uppmärksamhet:

- Vi har kommit på det. Vi tycker att vi skall klä upp oss riktigt ordentligt tills i kväll. Grabbarna skall hänga som klasar runt våra halsar på discot. Vad säger ni?

- Men vi har inga speciella festkläder med oss, kom det från Monika.

- Gör inget! svarade Britta. Mamma har en hel garderob fylld av läckra klänningar, som hon aldrig använder. Vi får säkert låna några. Jag går och frågar.

Britta försvann iväg och kom strax tillbaka med sin mamma, en parant dam i yngre medelåldern, i släptåget.

- Hej på er flickor. Jaså ni vill göra er fina och imponera på grabbarna. Vilka minnen det väcker till liv hos mig själv när jag var i er ålder. Jag har alltid gillat kläder och att klä upp mig. Britta har rätt. Klänningarna hänger bara där till ingen nytta. Sätt igång och prova ni bara. Men tjejer, på ett villkor, jag vill att ni visar upp er för mig i varje klänning som ni provar.

- Vi lovar! svarade vi unisont och följde efter henne in till garderoben.

Britta hade inte överdrivit antalet klänningar. Alla de sorterna fanns där. Långa, korta, smala, vida, enfärgade, mönstrade. Allt. Ögonen lyste på oss vid blotta anblicken av prakten. Skoförrådet var minst lika imponerande. Det här skulle bli en skojig eftermiddag. Alla kunde inte göra allt samtidigt, så Britta ordnade snabbt till ett litet schema. Monika och jag fick börja med att duscha och fixa håret. Därefter skulle Ellinor och Cecilia göra sig i ordning. Sist Britta, eftersom hon hade kort hår, och bara behövde borsta till det lite grann. Under tiden vi duschade, skulle en grovgallring av klänningarna göras. Allt skulle förmodligen inte passa.

Ivrigt fnittrande gick vi in i badrummet. Monika slängde snabbt av sig kläderna, och stod där naken framför mig med sin välformade kropp. Jag försökte låta bli att stirra, men Peter var inte van att så ofta och otvunget få uppleva, att attraktiva kvinnor klädde av sig nakna inför honom. Monika såg dock mina blickar och jag var tvunget att säga något:

- Du! Du har en väldigt fin kropp! lyckades jag få fram.

- Tack så mycket! svarade hon med ett leende, och klev in i duschen.

Under tiden klädde jag av mig, och när hon var färdig stod jag, likt en blyg flicka, med handduken framför mig, och var beredd att byta plats med henne. Jag hörde hur hon torkade sig, och gick ut ur badrummet. Jag avslutade min dusch och hann precis torka mig och få på mig trosorna innan nästa duschgäng kom instormande. Jag stod där och fumlade med min behå, men ingen brydde sig utan hoppade ur sina egna kläder. Ännu en gång måste jag stålsätta mig och försöka uppträda belevat, men visst tog jag chansen och studerade deras vackra kroppar nu när tillfället erbjöds "helt gratis". Cecilia, som väntade på sin tur, småpratade med mig, och höll mig därmed kvar i badrummet. Utan förvarning lyfte hon upp sitt ena ben mot toaletten och särade på benen, så hennes sköte blottades. En vit sträng hängde ut från kroppen, och Cecilia fattade tag i den och började dra, samtidigt som hon sa:

- Typiskt att man skulle få mens idag. Man känner sig i alltid lite mindre fräsch när man måste hålla på och byta tamponger hela tiden. Tycker inte du det?

- Jo visst gör man det, svarade jag.

- Har du riklig mens? fortsatte hon frågandet, samtidigt som en stor klump, i andra änden på strängen, ploppade ur hennes kropp.

- Inte så farligt, svarade jag och hoppades att svaret skulle vara tillfredsställande.

- Jag har riklig mens, och det är säkert därför jag alltid blir lite hängig dessa dagar. Jag måste byta tampong nästan varannan timme nu i början, tillade hon, och svepte in tampongen i en bit toalettpapper och slängde den i ett kärl bredvid toaletten.

Nu var Ellinor klar med sitt och dom bytte plats. Jag passade på att smita ut till Monika som höll på att rulla upp sitt hår.

- Får jag hjälpa dig med ditt hår? kom det vädjande från henne. Jag gillar att hålla på och pyssla med hår. Jag är alldeles strax klar.

- Visst får du det. Jag kan vänta, svarade jag henne.

När alla hade fått sina frisyrer lagda av Monika, återsamlades vi för att prova ut kvällens galadräkt. Av och på åkte kläderna och snabbt ut till Brittas mamma, för att visa upp resultatet, få några kommentarer, och in igen. Det var som en parodi på "packa pappas kappsäck", leken vi alltid lekte på fester när jag var mindre. Vi skrattade och hade så roligt att vi trodde att grannarna skulle klaga. När så alla möjliga och omöjliga kombinationer testats, vidtog det svåra att bestämma sig. Jag hade dock rätt klart för mig vad jag ville ha. Det var en rak klänning utan ärmar och avskuren under bysten. Till den hörde en kort jacka i samma ljusrosa nyans. Den var djupt urringad både fram och bak. Ingen annan ville ha just den, utan jag kunde börja göra mig färdig. Brittas mamma kom och hjälpte till med att plocka fram lite accessoarer som passade. Jag fick låna både halsband, armband, ringar och jättetjusiga örhängen av henne. En smakfull makeup bidrog till att göra oss till galanta damer på språng ut i stora världen. Brittas pappa kom precis hem från golfbanan, för att hinna beskåda oss, och han fick det stora nöjet att transportera oss till discot.

De tre tjejer som inte var med, såg nästan lite avundsjuka ut när vi kom där i våra vackra kläder. Kristina kom leende fram till mig och sa, att jag var mycket elegant. Hon gillade min frisyr och undrade hur jag fått till den. Jag berättade hela historien, och hon förstod min munterhet i vissa situationer.

- Du går snabbt framåt som flicka. Det som tagit mig massor av år att uppleva, tycks du hinna med på nolltid. Du ser dessutom till att ha roligt under tiden, och det gillar jag. Kör hårt syrran, sa Kristina, och gick sin väg för att leta upp Johan.

Kvällen blev så lyckad som vi hade hoppats. Killarna uppskattade våra ansträngningar att göra oss vackra, och höll ett ömt och vakande öga på oss. De blev nästan lite för beskyddande. Det var inte många som vågade bjuda upp oss utanför vårt gäng. Men det viktigaste var, att vi hade roligt och njöt av tillvaron. Stämningen var hög, och bandet höll den klass som ryktet hade sagt. När klockan passerat midnatt, med några varv, och musiken tystnade, gick vi ner till stranden. Vi satte oss på några klipphällar, som fortfarande lämnade ifrån sig skön värme. Vi satte oss par vid par, och under tystnad betraktade vi havet och den vackra måne, som lyste över oss. En av flickorna började nynna på en visa, och vi andra föll in allteftersom. Så satt vi i där och tog avsked, inte bara av varandra, utan av att nu stundade andra tider. Sommarens ledighet var slut, på måndag började vardagen. Visst skulle det finnas tid till nöjen, men ändå.

För Petra var det extra spännande. Efter tre intensiva veckor, skulle nu allt gå in i nästa fas. Hittills hade allt, i stort sett, handlat om fest och festligheter. Nu skulle Petra möta vardagen. Hur skulle den se ut? Vad innehöll den för trevligheter och överraskningar? Svaren fanns skrivna långt därborta i det okända.

Det var med blandade känslor, som vi till slut bröt upp. Fortfarande nynnandes en sång, ställde vi upp oss i en stor ring. Sedan började en att gå från den ena till den andra och säga tack och farväl. Den som blivit avkramad följde efter i den förstes fotspår. Under hela proceduren nynnade vi stillsamma sånger. En stämningsfull och vacker avskedsstund. När sista person hade gått varvet runt, löstes gruppen upp, och utan ett ljud gick vi par om par åt respektive håll.

Resan mot norr gick snabbt och utan problem. Vi lämnade Tylösand vid lunchtid och passerade först Britta för att lämna igen kläderna jag lånat. Jag överräckte en chokladask som tack och fick själv en bunt fotokopior från gårdagen. Varje kreation som hade provats hade också förevigats av Brittas mamma. På kvällen hade Brittas pappa, under stor munterhet, stått och framkallat och kopierat filmerna i det egna fotolabbet. En kopia åt var och en. Dessa bilder vandrade runt i bilen under uppresan och roade oss mycket. Några bilder med alla tjejer i bara behå och trosor och med håret upprullat på spolar, roade speciellt grabbarna. Alla försök till censur av bilderna misslyckades.

Kvällen var bara barnet när vi kom fram till Davids föräldrahem. Stora kramkalaset utbröt på nytt och under middagen, som påpassligt var framdukad, fick vi berätta om allt vi varit med om. Det såg ut att vara två nöjda givare som satt och hörde på våra berättelser. Efter middagen ursäktade sig Johan och Kristina. Dom ville säga hej åt varandra lite på tu man hand. David lovade att han skulle följa med mig in till lägenheten och göra mig hemmastadd. Vi stuvade om vårt bagage, och jag letade sedan upp Kristina.

- Tack för underbara veckor! började jag. Jag förstår fortfarande inte att detta är sant!

- Men det är det, min underbara lillasyster, det är sant. Jag önskar verkligen, att du fortsätter att njuta av tillvaron även nu, när du skall sköta ett arbete. Allt går så mycket lättare, om man trivs.

- Jag lovar och försäkrar, sade jag i ett försök att skämta bort allvaret i vårt avsked.

- Vi håller kontakten så klart. Varje dag vill jag ha rapport. Tänk på att det nog kommer att bli svårast för mig. Det har varit så trivsamt, att ha dig runt omkring mig dessa veckor.

- Jag får säga detsamma och hälsa hem till mamma och pappa! svarade jag, och med en lång hård kram skildes vi åt.

Jag vände mig till Johan som försäkrade, att han nog skulle se till Kristina åt mig. Även av honom fick jag en kram som hette duga. Han kostade t.o.m. på sig en puss mitt på munnen.

- Som sagt sköt om dig! blev hans avskedshälsning.

Bengt och Greta vinkade av oss alla fyra, när vi åkte åt tre olika håll.

Väckarklockan skrällde envist, där den stod på det lilla bordet. Kvart över sex visade urtavlan och jag förstod ingenting. Var befann jag mig, varför måste jag vakna. Det dröjde dock inte lång stund, innan sammanhanget stod klart för mig. Det var min första arbetsdag, och jag måste upp och göra mig i ordning. Vissa förberedelser var gjorda redan kvällen innan. Håret upprullat och tår och naglar hade fått en diskretare ton på färgen än den djupröda, som vi hade haft på discot. Nu skulle jag bara ta en uppfriskande dusch, kamma ut håret, sminka mig och få på mig kläder, innan frukosten serverades. Kläder ja. Vilket bekymmer hade jag inte haft igår kväll! Vad har man på sig? Till slut kom jag fram till lågklackade sandaler, vit kortärmad blus och enfärgad kort plisserad kjol. Sparsamt med smycken men diskreta pärlor i mina öron och ett smalt pärlhalsband fann nåd i mina ögon.

Jag hann göra mig helt i ordning innan det ringde på dörren. Utanför stod David redo att eskortera mig till arbetet. Vi hade kommit överens att vi skulle göra så första dagarna tills jag hittade vägen själv. Det var inte alls långt dit, men hittar man inte kan det bli jobbigt. Dessutom skulle David introducera mig i mina arbetsuppgifter, när väl arbetsdagen började. Bengt hade en egen handelsfirma, som hade ett stort och brett sortiment. Framförallt var det teknisk apparatur och tillbehör som såldes. En stor del av kunderna fanns inom östblocket och handlade man med dom, var det inte alltid som man fick betalt i pengar. Nej det mesta som producerades där borta, och som gick att transportera, användes som betalningsmedel. Det fanns därför en hel avdelning, som bara sysslade med att sälja vidare dessa varor, så att kontanter flöt in i kassan. Enligt Bengt var detta ett stort äventyr. Kvaliteten var mycket skiftande, men fick man tag på rätt saker, så var denna del mer lönande än huvudverksamheten.

Vi kom fram till kontoret, som låg i en större fastighet alldeles i utkanten av stadens centrum. På vägen in berättade David lite om mitt arbete. Jag fick vara beredd att hoppa in lite här och lite där, allteftersom personalbrist uppstod p.g.a. semestrar. I början skulle jag hålla mig till reception, post och vaktmästeri. En liten egen avdelning på fem personer, två killar i 25-30 års åldern och tre lite äldre kvinnor. Vi skulle möta dom strax då alla hade gemensam fika på måndagsmorgonen. Med lätt darr i knävecken följde jag efter David in i matsalen. Drygt 30 personer av firmans 60 anställda fanns samlade. Allas blickar riktades mot oss, när David med ett glatt:

- Godmorgon på er alla. Jag vill presentera för er en ny semestervikarie. Detta är Petra Lindgren och hon skall vara här i sommar.

- God morgon och välkommen hit! svarade en medelålders dam, och kom gående mot mig med utsträckt hand. Jag heter Eva och är ansvarig för den avdelning som du skall börja på.

Jag tog emot hennes utsträckta hand och gjorde en lätt nigning och svarade:

- Tack. Det skall bli kul att få jobba här.

- Jag skall inte plåga dig med vad alla här heter, men jag skall presentera dina närmaste arbetskamrater för dig. Det här är Kalle och där är Svante. Båda jobbar på vaktmästeriet. Här borta sitter Karin, och det här är Märta som hjälper mig i receptionen och dessutom har hand om posten. Nu får det räcka med namn för idag.

Vi gick och satte oss på några lediga platser, och sorlet tog ny fart efter avbrottet med min presentation. Jag fick tillfälle att i lugn och ro titta lite på mina nya arbetskamrater. Det var ungefär lika många herrar som damer, likaså var åldrarna blandade. Det fanns ett antal jämnåriga, jag såg åtminstone två flickor och fyra pojkar. Mer hann jag inte konstatera innan det var dags att inleda arbetsveckan. Flera passerade förbi och ville skaka hand med mig. En av flickorna kom fram och hälsade mig välkommen, och sa att hon hette Marie, innan hon försvann åt sitt håll.

Min lilla avdelning hade kortast bit till arbetet, och när vi närmade oss receptionen plingade det till i växeln och annonserade dagens första samtal. Eva tog hand om det, och Karin påkallade min uppmärksamhet:

- Så här på måndagsmorgonen är det ganska lugnt här i posten. Men vi har fått lite brev sent i fredags som vi inte hann dela ut. Vi gör i ordning postvagnen och går runt med den, så får du en uppfattning om hur huset ser ut. Kom så visar jag dig.

Innanför receptionen låg ett stort rum med stora höga bord mitt på golvet. Där sorterades den ingående posten och lades sedan i en vagn. Varje person på företaget hade en egen mapp i vagnen. Mapparna låg i den ordningen som rummen passerades på väg genom huset. Vi hjälptes åt med sorteringen. En del post var adresserad till en person, och då var det inga svårigheter, andra kuvert var mer anonyma. Då måste vi öppna dom, och se efter vilken som skulle ha posten. All post från utlandet gick genom en sekreterare, som var speciellt språkkunnig. Hon kunde tom prata ryska, berättade Karin.

När all post var sorterad, tog vi vagnen och rullade iväg. Vid varje dörr satt en tydlig namnskylt, så inte heller det skulle bereda några problem. Arbetet gick lätt. Efter en stund kom vi fram till Bengts dörr. Bengt satt försjunken i ett brev när jag klev in, han tittade förstrött upp, men när han såg att det var jag, så sken han upp, lade ifrån sig brevet, och gick mig tillmötes.

- Välkommen hit Petra. Jag ser att du redan är i farten. Det gläder mig.

- Jag känner redan att jag kommer att trivas. Än en gång, tack så mycket.

Efter ett snabbt ögonkast, för att konstatera att ingen såg mig, så planterade jag en lätt kyss på Bengts ena kind, vände på klacken och lämnade honom med ett leende på läpparna. Karin hade under tiden hunnit några rum bort, men jag hittade henne utan problem.

Förmiddagen rann undan, och jag blev mycket förvånad när Marie, som jag träffade i matsalen på morgonen, dök upp och undrade, om jag ville hänga med ut på lunch. Jag hade inget att invända, så vi drog iväg till en närbelägen lunchrestaurang. Några andra från företaget anslöt sig till oss där, och vi blev ett litet gäng på 6-8 personer, och David var en av dom. Jag fick utstå den vanliga utfrågningen, när det kommer någon ny, och med god hjälp av David, så tror jag att det var övertygande svar som lämnades. Jag fick också reda på en hel del om mina arbetskamrater. Marie, t.ex. arbetade också bara över sommaren. Hon var dock ingen nybörjare. Hon hade kommit dit som praktikant, under högstadietiden, och sedan fått arbete under lov och större arbetsbelastningar. Nu gjorde hon sitt tredje sommarlov på företaget. Vi fann att vi hade många gemensamma intressen, så när hon undrade om jag ville följa med henne på Jazz-balett, var jag inte sen att tacka ja. Det skulle bli i morgon kväll, så jag skulle hinna skaffa lite kläder.

Vi återvände till arbetet, och eftermiddagen tog lika hastigt slut. David kom förbi och undrade om han skulle lotsa mig hem, men jag trodde jag skulle hitta själv. Jag måste dessutom uträtta en hel del på vägen hem. Kylskåpet behövde fyllas på, och kläder för morgondagens övningar inköpas. Han önskade mig lycka till, och med en hastig kyss på kinden, vände han sig leende om och gick sin väg. Det tog inte lång stund att komma fram till centrum. Efter mitt besök, med Gerd och Kristina, för några veckor sedan, så visste jag rätt väl var butikerna fanns. I den affären som jag hittade baddräkten i fanns mycket riktigt också ett stort sortiment för just denna motionsform. Jag valde en blank rosafärgad gymnastikdräkt med 3/4 långa ärmar och generös urringning. På benen ett par, lika blanka men ärtigt mönstrade, i alla tänkbara färger, tights som slutade mitt på vaderna. Ett par lätta skor hittade jag också samt en sportbehå. Den var ett måste, enligt expediten, så det var bara att lyda. En liten omlottkjol, i samma material och färg som gymnastikdräkten, var ett lika nödvändigt tillbehör, liksom svettbanden för hår och handleder. Nu var jag redo för Jazz-dans.

Jag strövade runt lite i affärerna och provade lite kläder här och där. Inget föll mig dock i smaken den här gången, men det var en underbar känsla, att få ströva omkring på egen hand, titta och prova alla vackra kläder, och verkligen känna sig som kvinna. Det fanns ingen som fann mitt uppträdande onormalt, varken kunder eller expediter. Överallt smälte jag in i den kvinnliga miljön, och fick även en hel del respons tillbaka att jag var OK i min skepnad. Uppskattande kommentarer kring min klädsel och mitt hår var flitigt förekommande. Det verkar som om kvinnor lättare uttrycker sin uppskattning, över något, till andra. Några gånger rodnade jag, men det tror jag bara förstärkte intrycket av en söt ung flicka. När jag fått mitt lystmäte tillfredsställt för idag, letade jag mig till en livsmedelsaffär för att handla det som behövdes. Vilken skillnad detta innebar för mig, att ha ett eget hushåll och ordna allt själv.

Efter min, enkla, men näringsriktiga, middag diskade jag undan och bestämde mig för en promenad genom staden. Jag bytte om till en enkel sommarklänning, bättrade på min makeup och tog handväskan, innan jag gick ner mot ån som rann genom staden. Det var många flanörer som i sakta mak skred, på bägge sidor, längs å-kanten. Några människor matade änderna, och andra hade slagit sig ner på gräsytorna runt omkring, och höll på att duka upp sin medhavda matsäck. En bit längre in i parken låg en liten slottsliknande byggnad. På gårdsplanen framför fanns en liten servering som var livligt frekventerad. Vid ett av borden satt ett gäng ungdomar, och när jag kom närmare så såg jag att Marie var en av dom. Våra blickar möttes, och hon vinkade genast åt mig att komma fram. Jag blev presenterad för de övriga, som var skolkamrater till henne. Några av flickorna gick också på Jazz-dansen, så nu skulle jag känna igen några fler i morgon. Dom ville att jag skulle slå mig ner, så jag beställde in en läsk och ett wienerbröd.

Än en gång fick jag besvara många nyfikna frågor. Jag var ju helt okänd för alla, och det kan ju inte ett gäng tonåringar acceptera, utan frågorna haglade. Eftersom det bara var tjejer, så rörde sig frågorna mest kring kläder, smink, tidigare kärlekar osv. På den senare frågan svarade jag undvikande, men Marie fyllde på att direktörens son och jag minsann var kära i varann. Jag försökte dementera, men ingen trodde på mig. Vi fortsatte vårt skvallrande, och de andras lyckliga och olyckliga kärlekar penetrerades mycket ingående. Olika sätt att "erövra" den "stora kärleken" diskuterades också med stor inlevelse. Några ville naturligtvis ge sken av att vara mer erfarna än andra, men berättelserna var roliga att lyssna till. Diskussionen ebbade ut, och någon föreslog en tur bort till idrottsplatsen, där grabbarna höll till.

Vi hängde på och gick tvärs genom parken fram till en liten svacka, där en mindre idrottsplats var anlagd. Ett gäng grabbar höll på och spelade boll. Vi slog oss ner på grässlänten och tittade på. Vår närvaro måste ha inspirerat grabbarna, för intensiteten i spelet tilltog när de fick syn på oss. Vi hurrade och jublade oavsett vem som gjorde något bra. Det viktigaste var att visa vårt deltagande. Kommentarerna haglade också om vem som var snyggast, hade läckraste baken, mest hår på bröstet osv. Nu var tydligen matchen slut, för grabbarna samlades i mitten och pustade ut. Efter några ögonkast hit och dit så kom hela gänget emot oss. Den ena tjejen efter den andra gick "sin" grabb till mötes och kom mot oss tätt ihopslingrade. Då ser jag plötsligt att David är en av grabbarna. Han får samtidigt syn på mig, och styr genast sina steg mot mig. En osynlig hand tar tag i mig och reser mig upp. Utan att kunna göra något så föser den osynliga handen mig mot David och vi möts i en vänskaplig omfamning. Alla flickors ögon riktas mot oss, och deras blickar talar sitt tydliga språk. Mina dementier om vårt förhållande var inte ens vatten värt. I deras ögon lyste bekräftelsen att vi var ett par.

Samtalet ändrade helt karaktär. Nu var det grabbarna som styrde diskussionen. Fotbollsmatchen, som var träning inför en match mot en grannstad, diskuteras ingående. Flickorna försökte bryta in, men det hjälpte föga. Våra svettiga hjältar ville dock väldigt gärna få med oss som moraliskt stöd till matchen. Om vi blev mutade med ett biobesök någon kväll kunde vi tänka oss en fortsättning. Grabbarna lovade tänka på saken. Jag kände mig nöjd med kvällens aktiviteter och sa, att jag tänkte dra mig tillbaka. David tänkte göra likadant, så vi gjorde sällskap en bit på vägen. Våra händer sökte kontakt med varandra när vi gick iväg och vi kunde känna alla blickar på oss.

- Härligt att få se dig igen, inledde David.

- Detsamma, svarade jag.

- Söt klänning du har på dig!

- Tack! Synd förresten att jag inte kan säga samma sak om dig.

- Du skulle må då!

- Självklart. Kan jag så skall väl du kunna också?

- Intressant tanke, men jag tror du passar mycket bättre i kjol än vad jag gör. Förresten, hoppas att jag inte gjort bort dig nu inför de andra. Jag menar det här med att kramas och gå så här och hålla varandra i hand.

- Den skadan är redan skedd, tillade jag skrattande.

- Hur då menar du?

- Innan vi kom till idrottsplatsen, hade det ämnet ingående diskuterats, och enligt Marie så är vi redan ett par.

- Jaså!

- Jag försökte hävda något annat, men när vi sedan sågs för en stund sedan så fick dom vatten på sin kvarn.

- Ojdå! Jag ber så mycket om ursäkt, det kände jag inte till, fortsatte David med en bekymrad röst.

- Hur skulle du kunnat veta, dessutom kom jag emot dig som skjuten ur en kanon. Jag kunde bara inte kontrollera mig själv.

- Jag blev i alla fall väldigt glad när du kom.

- Jag med. Jag ångrar ingenting. Jag gillar dig David. Låt dom få tro vad dom vill. Det viktigaste för mig är att jag känner mig trygg och säker i din närhet.

- Så du menar att det är OK att vi betraktas som ett par?

- Inte bara betraktas, David, vi ÄR ett par.

Vi stannade båda upp och vände oss mot varandra. David tog tag i min andra hand och höll mig på armlängds avstånd. Hans blickar smekte över min kropp och lämnade ingen kroppsdel ogranskad. När blickarna nådde upp till mitt ansikte, möttes jag av en värme, som fick mina knän att kännas som gelé. Vi drogs mot varandra och möttes i en passionerad kyss, som aldrig ville ta slut. Vi var som förlorade för omvärlden, och brydde bara oss om varandra. Till slut räckte inte luften längre till, utan jag måste hämta andan. Några snabba kyssar bekräftade den första och utan ett ord sades gick vi med lätta steg vidare in mot staden.

Kapitel 13

Den andra arbetsdagen flöt undan i rask takt. Marie kom förbi under dagen, och undrade om jag stod fast vid mitt beslut att hänga med på Jazz-dansen. När jag bekräftade mitt deltagande, berättade hon för mig var och vid vilken tid. Jag skulle gott och väl hinna hem och äta samt göra i ordning mina kläder. Omklädningsmöjligheter och dusch fanns det i lokalen. Jag hade inga svårigheter att hitta dit. Alla stod samlade utanför och några från gårdagen presenterade mig för de övriga. Jag fick också några vänliga påpekanden, om min syn på det här med att "kila stadigt". Var inte jag och David ett par så......

Vår instruktör kom och låste upp lokalen, och i samlad tropp gick vi in och började byta om. Jag började nu bli rätt van att ha nakna kvinnor runt mig, så ombytet gick smidigt och fint. Marie tyckte mina kläder var "urtjusiga" och passade min kropp förträffligt. Hon undrade om jag dansat tidigare, men jag kunde bara berätta, att detta var premiär för mig. Hon lovade att hon skulle stå nära mig och hjälpa till när det behövdes. Vi gick in i den stora salen, och en vägg var helt och hållet klädd av speglar. Efter en kortare instruktion satte musiken igång, och det gällde att försöka hänga med i alla olika rörelser, som instruktören visade. Det var kämpigt. Jag trodde att jag hade bra kondition, men här räckte den inte till. Jag fick ta det lite lugnare och anpassa mina rörelser bättre. Jag märkte också av alla muskler som jag inte använt mig av tidigare. Rörelserna lämnade väl också en hel del övrigt att önska, men sammantaget tror jag att jag gjorde en övertygande insats. Instruktören kom mycket riktigt också fram efteråt och sade:

- Det var första gången förstår jag?

- Det stämmer, trodde aldrig det kunde vara så jobbigt. Jag kände mig som en klumpig elefant i jämförelse med er andra.

- Du klarade av det bra, tycker jag. Du hängde med längre än jag trodde du skulle göra. Du förstår det är inte enbart konditionen det hänger på, det är lika mycket erfarenhet och rutin. Efter några gånger släpper det ordentligt.

- Tack så mycket. Jag tyckte det var kul.

- Du är välkommen tillbaka. Ut och ta dig en härlig dusch, och glöm inte att bada bastu också. Du slipper massor av träningsvärk i morgon, om du mjukar upp lederna i bastun.

Jag gick ut till de andra, och efter avklädningen anslöt jag i duschkön. Jag hade tejpat upp min mandom, med hjälp av kirurgtejp, så att jag skulle kunna visa mig helt naken. Lite orolig var jag, att det inte skulle hålla, så jag försökte hela tiden ha handduken i närheten. Ingen tycktes heller reagera över mina små bröst. De såg faktiskt större ut genom den växelverkan som uppstod mellan min bruna överkropp och de vita trianglarna runt brösten. Jag kunde dessutom se, att de andra tjejernas bröst skilde avsevärt i storlek. Från obetydligt större än mina till riktigt fyllig barm. Alla modeller och former fanns, så jag var inte på något sätt avvikande i den här församlingen. Det blev min tur, och efter duschen gick Marie och jag in i bastun. Jag fick hjälp att massera ryggen av någon bakom mig. Fler hade tydligen erfarenheter av hur morgondagen annars skulle bli. Av privata skäl skötte jag masserandet av låren själv. Ville inte ha alltför närgångna händer på min kropp, även om det skulle varit skönt och stimulerande med den behandlingen.

Efter bastun tog vi ännu en dusch innan påklädningen. Kroppen kändes sval och skön, och med hjälp av lite väldoftande krämer blev den också mjuk och len. Hårvården fick anstå till kvällen, nu blev det bara en lättare borstning av håret. Trängseln var stor vid spegeln, när makeupen skulle läggas. Jag nöjde mig med lite läppstift och mascara. Marie och jag blev färdiga samtidigt och sa hej till de andra. Jag blev förvånad hur väl det hade gått, och roligt var det dessutom. Även Marie tyckte likadant, fast hennes omdöme innefattade naturligtvis inte samma saker som jag avsåg. Vi passerade min bostad på vägen ,och jag bjöd upp Marie. Hon tackade ja, och tillsammans ordnade vi fram lite kvällsmat att avnjuta på balkongen.

Vi fick oss en skön stund där i solskenet. Marie frågade, om jag hade något emot att hon bättrade på sin solbränna. Jag kunde inte se något hinder, balkongen var insynsskyddad, så Marie tog av sig och satt i bara behå och trosor. Hennes välformade bröst lyste genom det tunna tyget i behån, och de styva bröstvårtorna pressade mot kuporna. Jag ville inte vara sämre utan tog också av mig. Marie kommenterade att hon sett hur brunbränd jag var, och att hon var smått avundsjuk på mig. Jag berättade om veckan i Tylösand och vår semester där. Marie lyssnade intresserat, och hon fick därefter berätta utförligare om sig. Vi kände alltmer att vi gillade varandras sällskap. Vi hade ungefär samma bakgrund och intressen, men var ändå tillräckligt olika, för att kunna komplettera och stimulera varandra. Hon hade inget fast pojksällskap, men prövat på några förhållanden. Hon tyckte dock, att hon ännu inte var redo att "binda upp sig", så hon hade inte uppmuntrat vidare kontakter. Vad jag hade förstått, så var hon dock en uppskattad kamrat med brett umgänge.

Solen försvann bakom ett hustak, och vi klädde på oss. Marie fann det lika gott att fortsätta hem, så efter att vi gemensamt diskat av och plockat undan, skildes vi åt. Marie gav mig en kram och en kyss, innan hon glatt studsade ner för trapporna. Jag kunde inte undgå att reflektera över hennes avsked. Det var lite mer än vänskaplig omfamning hon givit mig. Lite förbryllad började jag ägna mig åt mina kvällsbestyr. Håret behövde rullas upp för att behålla formen. Kanske var det snart dags med ett besök hos frissan. Jag skulle nog kontakta salongen, som fixade oss till bröllopet, och beställa tid.

Dagarna på arbetet bara flög iväg. Jag blev säkrare och säkrare i rollen som Petra. Peter försvann alltmer bort, och hans konturer suddades ut, och Petra blev tydligare och tydligare. Det fanns, snart sagt, ingen situation, som inte Petra hade fått varit med om. I umgänge, privat, vardag som fest hade jag fått erfarenheter att uppträda som Petra. Det var, numer, helt naturligt att gå i damklädesaffärer och välja bland behå och trosor, liksom att testa nya färger på både läppstift och nagellack. Lika naturligt var det att smycka min kropp med ett vackert halsband, armband och vackra smycken i hålen i mina örsnibbar. Jag var inte längre rädd att bli avslöjad, utan kunde leva ut i min nya roll. Jag vågade mig på nya saker hela tiden, eller för att uttrycka mig bättre, Petra gjorde det hon ville utan att bry sig om den krassa verkligheten, att det var en Peter som fanns längst där inne. Inte ens när jag på en bussresa hem till mina föräldrar fick en klasskamrat som ressällskap, oroade jag mig för att bli upptäckt. Jag var endast en söt trevlig tjej på en buss, inte en utklädd Peter.

Mina föräldrar märkte också den här skillnaden, för när jag kom hem någon helg då och då, fanns det bara inte utrymme för Peter. Det var Petra för hela slanten, dygnet runt. Jag utförde mina kvinnliga bestyr öppet utan att försöka smussla med det i något hörn. Jag gick ut i samhället och handlade med mamma, utan att någon reagerade speciellt. Frågade någon var jag, ännu så länge, en kusin på besök.

Kapitel 14

På arbetet flyttade jag runt på olika avdelningar, allteftersom någon gick på semester, och fick prova på det mesta. Ett par veckor jobbade jag ihop med Marie på försäljningsavdelningen. Det var under den tiden, som Bengt en morgon bad Marie och mig att komma till hans kontor. När vi kom dit, så satt det två kvinnor till där, båda några år äldre än oss två. Bengt hälsade oss välkomna, och berättade varför han bett oss komma. Företaget skulle, som vanligt fick jag reda på senare, vara med på en mässa i London. Det var en mässa för företag inom vår bransch, och var nog årets största och viktigaste. I år skulle en större delegation än vanligt skickas dit, eftersom stora affärer hade gjorts med Östeuropa, och alla bytesvaror måste hitta sina köpare. Ett förslag hade då kommit upp i ledningsgruppen, att förstärka delegationen med värdinnor som kunde hjälpa till med lite av varje, när säljarna var upptagna med kunder.

Bengt hade nappat på idén och även valt ut några, som han tyckte passade. Dom två kvinnorna, Marita och Kerstin, var fast anställda i firman och hade bred erfarenhet. Marie och jag var visserligen yngre, och dessutom bara semesterextra, men Bengt tyckte vi jobbade bra ihop, och dessutom var "mogna unga damer" som han uttryckte det. Nu ville han bara stämma av med oss, att vi ville åka. Ingen av oss behövde fundera utan tackade omedelbart ja. Bengt uttryckte sin tacksamhet och berättade, att vi skulle få mer information senare. Det som låg närmast inpå var, att han ville att vi skulle ge oss ut på stan, och se ut en "uniform" att ha på oss. Marita fick ansvaret för den delen, och skulle inhämta synpunkter på färger etc från den reklambyrå som designat montern. Vi bestämde att morgondagen skulle ägnas åt detta. Vi återgick till arbetet, men jag innan hann jag prata med Bengt i enrum.

- Tack för förtroendet, inledde jag.

- Varsågod. Du skall dock veta att jag gör inte detta för att vara snäll, utan för att jag faktiskt tror på dig, och för den delen även på Marie.

- Jag förstår, men det är en sak som bekymrar mig.

- Jaså, vadå?

- Jo, jag har visserligen ett pass, men i det står det Peter och att jag är man.

- Jaså? var det inget annat. Lita på mig Petra. Den detaljen har jag redan tänkt på. Jag lovar dig, det kommer inte att bli något problem. Du kommer att kunna åka som Petra.

Datumet för mässan närmade sig med stormsteg. Ju närmare vi kom, desto mer fylldes våra dagar av förberedelser. Vi hade sett ut våra kläder. Det blev en rak gul kjol, som slutade strax ovan knäna, vit blus och en mossgrön kavaj till. Färgen på kavajen gick igen på de måttligt högklackade skorna. Bekvämligheten sattes i första rummet, men det skulle ändå utstråla av kvinnlighet. Två blusar var ingick, samt en hel hög med fräscha underkläder. Allt stod företaget för. Vi fick t.o.m. välja ut natt kläder och en uppsättning vardagskläder, att använda på vår fritid, på företagets bekostnad. Även en handväska och kappa ingick. Det kunde bli kallt på kvällarna i London. Vi var inbokade på ett centralt beläget hotell i två dubbelrum. Marie och jag i ett, Marita och Kerstin i det andra. Mässan pågick i drygt en vecka, uppackning och nedplockning inräknat.

Vi skulle arbeta två och två på mässan. Vi fick själva göra upp schemat. Övrig tid var vi fria att göra vad vi ville. Två evenemang var bokade för hela delegationen, det ena var en konsert i Albert Hall med tillhörande restaurangbesök, och det andra var den stora avslutningsbalen för kongressen, som pågick samtidigt med mässan. Bägge evenemangen krävde, vilket framgick av inbjudan från mässarrangören, aftonklädsel för damerna och frack/smoking för herrarna. Med erfarenhet från tidigare mässor, så hade Bengt redan bokat in oss för provningar på en stor modebutik i London. En kortare aftonklänning för konserten skulle vi få köpa, medan den långa balklänningen skulle hyras.

Så kom då äntligen avresedagen. Fyra nervösa flickor och ett gäng förväntansfulla killar samlades tidigt på morgonen, för gemensam avresa till Arlanda. Vid det här laget kände vi varandra bra. Många planeringsmöten hade trimmat oss samman, och våra uppgifter var helt klargjorda. Bengt hade t.o.m. varnat oss flickor för en del faror, som kunde finnas där. Det var inte alla mässdeltagare som kunde hålla fingrarna i styr, när det fanns unga vackra flickor i närheten. Speciellt utsatta var faktiskt vi från Sverige. Svenskor hade ett grundmurat rykte om sig att ställa upp på allt, och blev därför oftare utsatta för påträngande gäster. Detta skulle vi givetvis inte under några omständigheter acceptera, utan klart och tydligt säga ifrån. Var det en av företagets kunder som gjorde något, så var kunden inte längre en prioriterad kund. Inget kontrakt var så mycket värt, att vår säkerhet skulle äventyras. Grabbarna hade, som extrauppgift, order att vara uppmärksamma på, om någon blev för närgången, och i så fall bistå oss på bästa sätt.

Med ett alldeles nytt pass i handen (fråga mig inte hur Bengt ordnat det), utställt på Petra Lindgren, av kvinnligt kön, passerade vi genom spärrarna på Arlanda, och satte oss tillrätta på planet. Två timmar senare landade vi på Heathrow, där en minibuss mötte oss för resan till hotellet. Vi bodde alldeles i närheten av Hydepark, och hade hela härligheten runt omkring oss. Mässhallarna låg en bit bort, men det fanns tunnelbana dit. Vi hade inget program för resten av dagen, utan kunde göra oss hemmastadda i lugn och ro. I morgon började uppackningen redan kl 7, så någon större utsvävning var inte tänkbar. Men ännu var det bara tidig eftermiddag, så Marie och jag installerade oss i vårt rum, och bestämde oss sedan för att ta en titt på stan.

Vi sneddade genom Hyde park och svängde in på Oxford Street. I varje affär av intresse, dök vi in och kollade läget. Vi skulle inte handla något, utan såg dagen mer som en avstämning och förberedande koll på vad London hade att erbjuda, och välja ut lämpliga mottagare för alla pengar som tyngde ner plånboken. När vi närmade oss de stora varuhusen, kunde vi inte hålla oss längre, utan vi provade oss genom en hel del kläder. Ju galnare plagget såg ut, desto roligare hade vi. En urtjusig bikini, på rea, fann nåd i mina ögon, så det blev trots allt ett inköp. Marie hittade en likadan, fast i andra färger, så nu kunde hotellets badpool få ett besök.

Vi svängde in på Regent Street och måste bara in på Liberty´s. Marie var duktig på att sy, så hon ville gärna kolla in priser och kvalitéer. Jag fick också en idé att förse Kristina med något fint att sätta saxen i. Trots allt så var det ju hennes spontana infall, som fört mig hit till London. Vi fortsatte sedan genom Londons gator fram till Carnaby Street, och tittade på alla ungdomsbutiker som fanns längs gatan. När vi så småningom nådde fram till Trafalgar Square, så kändes våra fötter som tegelstenar. Vi letade upp ett café, och slog oss ner i vimlet av duvor och turister. Under överinseende av Lord Nelson fick vi i oss några sandwich och afternoon tea.

Sitter två kvinnor ensamma, mitt i London, på ett café, så är det en signal till omgivningen att skynda till och erbjuda sina tjänster. Så även nu. Det dröjde inte lång stund innan två turister, italienare visade det sig senare, enträget erbjöd sig att stå för sällskapet. Marie och jag tittade på varandra, och efter några snabba ögonkast log vi upp mot våra "räddare" och sade OK. Snart var vi involverade i livliga diskussioner. Språket var en salig blandning av engelska, svenska och italienska, här och var uppblandat med teckenspråk. Det italienska teckenspråket måste vara mycket speciellt, för inte en mening kunde berättas utan att någon av våra kroppsdelar berördes. Deras fladdrande händer smekte ömsom vårt hår eller kind, råkade passera våra bröst, innan handen måste ta en vilopaus på våra knän.

Våra fötter började återfå sina normala proportioner, så det var dags för oss att dra vidare. Italienarna tog det som en signal att vi ville ha dessa trevliga guider med oss på vår färd, men vi meddelade att det nog var lämpligt, att vi återvände ensamma. Våra "pojkvänner" från Sverige skulle nog inte, på samma sätt, uppskatta vår nyblivna vänner. Lite molokna bet våra kavaljerer i det sura äpplet, men erbjöd sig ändå att ta vår nota, vilket vi omedelbart accepterade. Som belöning fick dom varsin kram och kyss på kinden, innan vi trippade iväg. Vi styrde stegen mot närmaste tunnelbana. Ingen av oss kände för att gå samma sträcka tillbaka till hotellet.

Kapitel 15

Vilken röra det var ute på mässan. Huller om buller låg våra saker. Hantverkare slet sitt hår i sina försök, att översätta monterarkitekternas idéer i verkligheten. Allt var ett enda stort kaos, och på lite drygt ett dygn skulle det förvandlas till en attraktiv marknadsplats, där varor för miljardbelopp skulle byta ägare. Här var det bara att kavla upp kjolen och sätta igång med jobbet. Det märktes att vi kände varandra väl. Vi skrattade, kivades, och hade roligt i största allmänhet. I takt med att timmarna rasade iväg, så växte montern fram inför våra blickar, och vi kunde ana slutresultatet. Lite justeringar här och där måste göras, men nu kändes det som om vi skulle bli klara i tid. Det var nu bara några timmar kvar till invigningen, så grabbarna körde iväg oss tjejer till hotellet för att byta om och fräscha upp oss. Av någon anledning antog dom att vi behövde längre tid. Vi lyxade till oss med en taxi och for iväg.

Marie och jag hann knappt innanför dörren, innan vi spritt språngande nakna gav oss iväg mot duschen. Vi kivades lite vem som skulle duscha först och resultatet blev oavgjort, så vi hoppade båda samtidigt in i duschen. Vi hjälptes åt att tvåla in varandra. Arbetet utfördes grundligt och med stor känsla. Efter att jag tvålat in Maries rygg vände hon sig raskt om och jag fortsatte även med framsidan. Hennes mjuka runda liljekullar pekade uppnosigt mot mig och när lite försiktigt tvålade in läckerbitarna så styvnade vårtorna genast. Med mjuka rörelser fortsatte jag ner på kroppen och med en lätt vridning på ena benet inbjöd Marie mina händer att fortsätta till det allra heligaste. Hennes andning blev kortare och kroppen vred sig, fram och tillbaka, i mjuka rörelser. Hur gärna jag än ville fortsätta så kände jag att det fick räcka för denna gång. Jag slutförde min grannlaga uppgift och Marie ville återgälda arbetet. Hon tvättade mitt hår och fortsatte ner längs ryggen. Jag var emellertid inte lika givmild med min framsida, utan ordnade den detaljen på egen hand. Jag kände, inom mig, att Marie var nöjd med den tågordningen.

Vi svepte om oss våra handdukar, och gick ut för att fortsätta vår skönhetsstund. Håret rullades snabbt upp på spolar, och efter en snabb titt på klockan, så konstaterade vi, att en stunds vila medan håret torkade inte skulle sitta i vägen. Vi gick och lade oss på vår stora dubbelsäng. Maries badlakan gled isär och visade upp hennes sköte. Jag vet inte vad som for i mig, men jag sträckte fram handen och smekte henne mjukt. Samtidigt började Maries höfter röra sig i rytmiska rörelser, och några knappt märkbara ljud kom ur hennes strupe. Hennes egna händer mötte mina och hon förde dom fram och tillbaka över skötet. Hennes rörelser blev snabbare och snabbare, och slutade efter en stund med att kroppen spändes som en pilbåge och vibrerade av spasmer. Efter en djup suck slappnade hela kroppen av, och hon föll ihop på sängen. Med ett leende på läpparna vände hon sig till mig

- Tack Petra! Det var underbart. Hoppas inte jag gjort något dumt bara.

- Ingen orsak!. Jag tycker inte du gjort något dumt. I så fall är jag högst delaktig.

- Det var så skönt. Det känns bättre när man blir smekt av en kvinna. Pojkar blir så hårda och tuffa i sina rörelser. Dina händer var så mjuka och känsliga, vi kvinnor vet ju precis hur vi vill ha det, hur mycket våra känsliga delar tål.

- Mm.

- Jag har bara lite dåligt samvete att det bara var jag som fick mitt. Du fick stå för hela jobbet.

- Gör inget. Jag njöt också av att se dig ha det bra.

- Än en gång tack. Nu tror jag vi skall försöka vila lite innan det blir för sent.

Med en fanfar från Orkestern uppe på stora scenen, invigdes mässan av Drottningmodern. Många festklädda personer hälsade på varandra, och så sakteliga började alla röra sig, likt ett lämmeltåg, genom valda delar av mässlokalen. Vi hade fått reda på att konvojen skulle passera vår monter, så vi fyra tjejer stod uppställda, i våra fräscha dräkter, och inväntade sällskapet. När de kom fram till oss, gjorde vi varsin djup hovningning, som vi blivit tillsagda att göra, och en i sällskapet vinkade åt mig att stiga fram. Drottningmodern hade fastnat för våra dräkter och ville gärna veta mer. Så gott det gick presenterade jag vår monter och visade på några av våra varor. Bengt, som anlänt precis till invigningen, stack diskret åt mig några prover. Under pressfotografernas ivriga knäppande, överlämnade jag dessa till Drottningmodern, och fick en vänlig klapp på axeln som tack. Sällskapet drog vidare genom mässan, och så långt vi kunde se stannade dom inte upp någon mer gång. Bengt var överförtjust och gav oss allihop varsin jättekram. Enligt honom innebar detta fin publicitet, som skulle synas i orderböckerna framöver. Satsningen på oss som värdinnor var betald "flera gånger om", som han nöjt konstaterade.

Efter att Drottningmodern gjort sin rundvandring, öppnades mässan "på riktigt". Kunderna fyllde snabbt mässans olika delar, och sorlet blandades med klirret från alla glas som höjdes lite här och där. Första dagen gick fort. Med stor förvåning konstaterade vi att högtalarna annonserade, att mässan nu var stängd för dagen. Vi samlade ihop våra pinaler och låste in det mest åtråvärda, innan Bengt tog till orda och ville se alla på middag på en restaurang i närheten av vårt hotell. Vi åkte direkt dit, utan mellanlandning på hotellet, och satte oss till bords. En härlig middag avnjöts. Alla höll tillbaka konsumtionen av alkohol, det var fortfarande många dagar kvar, och alla var lika viktiga kuggar i hjulet. Vi tjejer hade gjort upp vårt schema. Vi var helt ense om att det var bättre att jobba en heldag på mässan ,och sedan ledig en dag, istället för att dela på dagarna. I morgon var Marie och jag lediga. Vi skulle dock iväg och prova ut våra kläder för de två kvällsevenemangen som var inbokade. Dagen därpå var det vår tur på mässan, och på kvällen skulle vi till Albert Hall.

Vi vaknade tidigt, trots att det inte alls var nödvändigt, men storstaden låg outforkad (nästan) framför oss, och ingen tid fick gå till spillo. Ännu fanns dock inte mycket att göra ute på stan, så vi bestämde oss för ett invigningsdopp i poolen. Våra bikinis satt som gjutna på våra kroppar, och med handdukarna käckt dinglande i våra händer passerade vi genom hotellet och ut till poolen. Solen nådde precis fram till vattnet, när vi slängde oss i det härligt gröna vattnet. Efter några snabba vändor fram och tillbaka i bassängen, steg vi upp och sträckte ut oss på kanten för att soltorka. Några andra gäster kom också förbi för ett morgondopp. En av dom tittade lite extra på oss, och när han vände sig mot sitt sällskap så hörde vi honom säga:

- "Ah! There are celebritys here too!"

Vi förstod ingenting utan fortsatte vårt solande. Den äldre mannens sällskap for iväg och kom strax tillbaka med en kamera. Mannen simmade fram till oss och frågade artigt, om hans hustru fick ta en bild på två söta flickor. Om vi inte hade något emot det, så kunde han sitta mellan oss. Vi log lite generat, men tyckte inte det gjorde något. Vi radade upp oss. Marie och jag sträckte ut oss på varsin sida om honom, och lutade oss, som två bokstöd, mot hans armar. Han såg ut att trivas riktigt bra, och även hustrun såg nöjd ut. Han tackade så mycket för korten och lovade att skicka kopior, om vi lämnade våra adresser. Vi kunde lägga dom i receptionen. Vi lovade göra det. Nu tyckte vi det var dags att gå och äta frukost, så vi tog farväl och gick in på hotellet.

Efter en snabb dusch och påklädning gick vi ner i matsalen. Vi hittade ett bord, och en kypare kom och tog upp vår beställning. Innan han gick, överlämnade han, som vanligt, dagens morgontidningar till oss. Vi behövde bara se på ena tidningen, varför gästerna hade reagerat som dom gjorde ute vid poolen. På ena tidningens förstasida var det en stor bild på Drottningmodern. Den var tagen precis när jag överlämnade presenterna, så jag syntes tydligt. I bakgrunden fanns även Marie med. I den andra tidningen fick vi bläddra in på de första nyhetssidorna, innan vi hittade bilden. Den visade när Drottningmodern klappade mig på axeln, och bildvinkeln gjorde, att klappen såg ännu mer familjär ut än den var i verkligheten. Nu förstod vi också vad Bengt syftade på, när han såg det här som fin reklam. Företagets namn syntes klart och tydligt ovanför våra huvuden på bägge bilderna.

Stolta åt vi vår frukost, och gjorde oss sedan redo att ta en dust med storstaden. Kl 16 hade vi vårt besök inbokat i klänningsaffären. Vi hade, på kartan, lokaliserat platsen, så vi visste precis hur vi skulle åka. Nu var det egna privata nöjen som gällde några timmar framöver. I rask takt avverkades några "måsten". Madame Tussaud tog vi först. Köerna skulle inte vara så besvärande på morgonen hade vi hört. Efter det besöket tog vi en dubbeldäckare som, via några byten, förde oss genom de centrala delarna, förbi Buckingham Palace, och fram till Parlamentet, där vi steg av. Hela tiden skämtade vi och kommenterade glatt allt vi såg. Vi spritte av livslust, och lyckokänslan, att vara på egen hand i storstan, var högst påtaglig. Jag tror våran glädje och spontanitet smittade av sig på vår omgivning, för vi kom ständigt i samspråk med alla sorters människor, och alla hade något bidrag att komma med, om vad vi såg eller vart vi borde åka. Efter några timmars intensivt flängande, måste vi pusta ut med en bit mat. Vi hittade en liten mysig restaurang i närheten av Downing Street, som var vårt nästa mål. Egentligen var det ju bara en bevakad dörr på en liten sidogata. Men trots all enkelhet så kände vi ändå historiens vingslag över oss. Det gick klart att föreställa sig alla höga herrar som vandrat ut och in genom dörren under det berömda talet 10. Någon kändis dök tyvärr inte upp under den tiden vi fanns där, men en trogen skara människor stod bakom avspärrningarna, med brittiska flaggan i beredskap, om någon skulle dyka upp.

Nu var vi nöjda, åtminstone för idag, med turistandet. Nu skulle vi shoppa. Precis som första dagen for vi in och ut ur affärerna. Enda skillnaden var, att nu gick vi sällan tomhänta ut. Kassalådorna plingade glatt ut sitt budskap, för affärsinnehavaren, varje gång vi passerade. Skor, underkläder (raffiga sådana), blusar, tröjor, kjolar, klänningar. Allt fanns där, bara att välja (och tyvärr även betala). Men i all inköpsiver så tyckte vi ändå att vi höll oss på en konsekvent linje. Vi valde bra kvalitéer i jämförelse till priset, färger och modeller som gick att kombinera osv. Skorna skulle passa vid mer än ett tillfälle, och klara av även svenska förhållanden. Vi var också duktiga, tyckte vi, på att ge varandra smakråd och konstruktiv kritik om olika klädval. Givetvis måste även sminkförrådet förnyas, så Boots kunde, efter vårt besök, höja sin vinstprognos, för detta kvartal, med åtskilliga procent.

Det var nu dags att uppsöka vår klänningsaffär. Inköpsrundan hade lagts så att den slutade alldeles i närheten. Så, släpandes på alla kassar, kom vi in i den urtjusiga lokalen, och möttes genast av en mycket välklädd person. Vi berättade vilka vi var och blev visade in i ett närbeläget rum. Längs alla väggar hängde de mest utsökta klänningar man kunde tänka sig. I alla modeller och färger. Det här skulle bli ett tufft jobb. Vi fick varsitt provrum och en egen hjälpreda. Jag fick först sätta på mig andra underkläder och även strumpor, sedan började provningen. Vi började med den korta aftonklänningen. Jag hade bestämt mig för att den skulle vara svart så, med hjälp av personalens sakkunniga ögon, valdes ett fåtal klänningar ut för närmare granskning. Efter mycket provande fastnade jag för en klänning med en v-formad urringning och puffärmar som kunde bäras, antingen över axeln eller nerhasade på armarna, så att axlarna blev bara. Livet var figursytt och ett bälte i midjan med stort silverspänne fram. Kjolen var vid och hade en tunn chiffongkjol utanför. Kjolen slutade strax över knäna och skorna vi valde var högklackade och försedda med två nätta rosetter på bakkappan..

Som balklänning valde jag en hellång ljusgul klänning med hög och rakt skuren halsöppning, markerat bystparti och figursytt liv som gick ner mot kjolen i en v-form. Ryggen var djupt urringad, i en mjuk u-form, och tyget var skuret i en v-form mot ryggslutet. De smala axelbanden hade varsin rosett där axelbanden började. Kjolen hade generös vidd och även den en tunn chiffongkjol utanför. Till klänningen hörde matchande handskar, som gick upp över armbågen, och skor med mycket hög klack. Den var som en dröm. Jag svävade som på moln när jag gick runt i lokalen och beskådade resultatet i alla speglar.

Marie hade valt en blå långklänning med korslagda band i ryggen. Urringningen hade en fin u-form och lämnade en del av brösten bara. Klänningen var helskuren och det smala partiet på överkroppen övergick i en härligt vid kjol. Som aftonklänning valde hon en blekgul klänning med korta ärmar i flera lager och en smal v-form vid bysten. Kjolen fint klockad och vadlång. Korta handskar och en vidbrättad hatt tillhörde också kreationen. Även hon var som förlorad för omvärlden när hon svepte genom rummet. Vi var som två prinsessor där vi trippade runt i våra kläder.

Det var dock dags att avsluta våra provningar, och trots att vi visste att vi skulle få återse kläderna senare, hade vi svårt att skilja oss från dom. Allt skulle levereras till hotellet, och affären erbjöd sig, att även transportera våra övriga inköp, vilket vi tacksamt accepterade. Vi tackade för oss, och utan packning kunde vi se lite mer på stan än vi tidigare planerat. I den ljuva sommarkvällen gick vi i sakta mak längs gatorna och tittade. Några billiga, men vackra, bijouterier fann nåd i våra ögon. På vår väg tillbaka mot hotellet, passerade vi den mäktiga Westminster Abbey. Vi gick in och fick höra den mäktiga orgeln spela. Om det bara var övning eller om det pågick en konsert fick vi aldrig något grepp om, men det var en mäktig upplevelse.

Kapitel 16

En ny arbetsdag var i antågande. Vi var uppe med tuppen för att kunna göra oss i ordning och få lite tid, på mässan, för att gå igenom montern, och se till att allt var i sin ordning. Kl 10 öppnades så dörrarna, och lokalerna fylldes av förväntansfulla köpare. Jag fick höra, från en av grabbarna, att montern varit mycket uppmärksammad under gårdagen, och fina köpavslut hade gjorts. En hel del tillskrevs uppmärksamheten i tidningarna, och det var även många som undrade var flickan på bilden var. Intresset höll tydligen i sig även idag, för när de första kunderna anlände, kändes det nästan som om jag var lika intressant som våra varor. Ingen blev dock alltför närgången, utan uppmärksamheten kändes mer smickrande än påträngande.

Samarbetet mellan oss tjejer och grabbarna fungerade fint, och en efter en slussades kunderna in, för att göra sina avslut. När klockan slog 18, och mässan stängdes, kunde vi summera ännu en strålande dag. Bengt var mer än nöjd med utfallet hittills. Nu städade vi snabbt av montern, för att sedan återvända till hotellet, och göra oss i ordning till kvällens konsert i Albert Hall. Vi hade bara en dryg timme på oss, men med den erfarenhet vi numera hade av festkläder, så skulle detta inte vara något problem. Strax efter att vi kommit upp på vårt rum knackade det på dörren. Utanför stod Marita och Kerstin i sina aftonklänningar. Dom var redan färdigklädda och ville gärna visa upp sina val, och samtidigt hjälpa oss, eftersom dom förstod att vi skulle få det lite stressigt.

Jag hoppade in i duschen och klädde sedan på mig mina nya underkläder, en svart torsolette med avtagbara axelband och matchande trosor, samt glansiga tunna strumpor, redan inne på toaletten. Marita hjälpte mig med håret och makeupen, innan jag satte på mig klänningen. Den lilla vackra aftonväska fylldes med det nödvändigaste, och med en lätt dusch av min nya parfym kände jag mig redo att möta Londons galapublik. Innan vi tog steget ut i stora världen trollade Kerstin fram en kamera, som förevigade oss alla vackra kvinnor i rummet. Vi var märkbart påverkade av våra fina kläder, och visste inte till oss av spänning och förtjusning. Detta var något alla flickor drömde om att få uppleva, och för oss var det nu verklighet. En lätt knackning på dörren annonserade att våra kavaljerer för kvällen också var redo att föra oss ut i det hektiska kvällslivet.

I tre taxibilar anlände vi till Albert Hall. Bilarna körde upp mot den kraftigt belysta entrén. Runt omkring stannade kvällsflanörerna upp för att kolla av vilka som anlände, så det blev en tjusig inramning till vår entré. Albert Hall är en gigantisk konsertlokal och våra platser var på första raden. Efter lite besvär hittade vi trapporna upp, och våra kavaljerer räckte artigt ut sina smokingklädda armar till vår assistans. Lika artigt tog de hand om våra ytterplagg, och vi damer passade på att lägga på lite extra läppstift på våra läppar. När vi intog våra platser, så fick vi sitta längst fram mot balustraden med respektive kavaljer rakt bakom oss. Precis som det ska vara på finare tillställningar. Kvällens orkester, London Symphony Orchestra, spelade upp ett varierat program av lätta klassiska stycken.

Det var en härlig upplevelse att sitta där och höra all vacker musik. Jag kände mig så oerhört tillfredsställd med min situation, och musiken förde mig varsamt vidare längs vägen till ett drömrike, som måste finnas därbortom vardagen. Hår, smycken, parfym, kläder, lokal, åhörare och musik flöt ihop till en vackert komponerad tavla, där ingen detalj gick att urskilja, men ändå betydde så mycket för slutresultatet. Känslan förstärktes ytterligare, när min kavaljer gav mitt hår en lätt smekning, lutade sig fram, och gav mig en lätt kyss på kinden, samtidigt som han rättade till en lock som ville gå sin egen väg. Jag vände mig om, gav honom ett brett leende, och höll kvar hans hand mot min axel.

I pausen bjöd Bengt på en drink, och vi fick tillfälle att beundra våra kreationer. Herrarna uppskattade verkligen våra klänningar och kom med många trevliga kommentarer. Jag försökte förmedla min känsla jag fått därinne i konsertsalen, och fann att de andra också upplevt ungefär samma sak. Vi njöt alla av det vackra kring oss, och kände att vi, mycket väl, smälte in i miljön. Klockan ringde för återsamling och vi bänkade oss för nästa avdelning på konserten. Den innehöll lika fin musik som den första, så vi formligen svävade fram, när vi efter konserten gick den korta biten fram till vår restaurang. Middagen blev kronan på verket, och det var ett nöjt sällskap som sakta gick tillbaka mot hotellet. Vi småpratade om våra upplevelser hittills, och gav varandra tips om olika aktiviteter. Vi som var lediga i morgon, planerade att gemensamt gå på Zoo och besöka British Museum. En liten båttur på the Thames och ett besök på Towern ingick också i planerna. Hann vi med, så skulle även S:t Pauls katedralen och Fleetstreet få den stora äran att notera ett besök av oss.

Vi följde rutinen för en ledig dag, och inledde med ett snabbdopp i poolen. Den här gången i sällskap med våra kavaljerer för dagen och, efter dusch och påklädning, gjorde vi gemensam entré till frukosten. Marie och jag hade skrudat oss i några nyinköpta kläder. Vi hade båda korta utmanande kjolar, i olika färger, och vita åtsittande linnen med smala axelband. Sandaler med normal klackhöjd och läckert röda naglar, både på fingrar och tår, gav oss uppmuntrande blickar från grabbarna. Vi vågade klä oss på detta sättet, när vi nu kunde känna oss trygga i grabbarnas sällskap. Ensamma hade vi valt andra kombinationer. Hand i hand gav vi oss ut på vårt lilla äventyr och återvände först när dagen övergick till kväll. Vi hade hunnit med allt vi planerat att se, och vi var fyllda med nya intryck. Trevligast hade nog varit Zoo och den improviserade picnicen på en gräsyta inne på Zoo. Det verkade som om hela London hade samlats där för att äta lunch, och vi ville inte vara annorlunda.

Hemma på hotellet vilade vi ut en stund, bytte kläder, och sökte sedan kontakt med de övriga i gänget, för att göra en gemensam tur till en äkta Pub och där inta kvällsmålet. Den här kvällen fick vi själva lufta våra strupar. Allsången böljade genom lokalen och stämningen var hög. Det var ett liv utan like, men sången klingade rent och orden gick klart och tydligt fram. Allsång kan man i England. Vi som hade arbetsdag i morgon bestämde oss för att dra mot hotellet ,medan de övriga, med gott samvete, kunde sitta kvar och njuta en stund till.

Nu återstod bara 11/2 dag av mässan. Sista halva dagen skulle vi vara där allihop, och sedan följde avslutningsbalen. Vi jobbade på och tog hand om våra kunder. Vi hade nu fått in fin rutin och kunde en hel del knep, för att få besökarna att titta närmare på vår monter. Vi fortsatte att göra goda affärer, så det var en helnöjd delegation som pustade ut, efter att mässan avslutades kl 12 sista öppningsdagen. Vi hade visserligen morgondagen kvar, men då var det bara nerplockning av montern som gällde och sedan hemfärd. Bengt trollade fram champagnen och vi skålade glatt med varandra. I ett improviserat tal uttryckte Bengt sin glädje över det resultat vi gemensamt åstadkommit. Alla hade slitit hårt och bidragit till en underbar vecka, både på mässan och på den fritid som funnits. Han var stolt över oss, och ville önska oss en trevlig avslutning i kväll. Med dessa ord skålade vi ännu en gång, för att sedan börja med förberedelserna inför kvällen.

Vi damer var inbokade på hotellets skönhetssalong, för att göra de sista finslipningarna. Innan vi satte igång med detta, tog vi allesammans ett svalkande dopp i poolen, och åt en lättare lunch vid bassängkanten. En efter en droppade av för att ägna sig åt sina avslutningsaktiviteter. Till slut var det dags för Marie och mig att börja med förberedelserna. Det kändes tungt. Även om vi såg fram emot balen, så var det ändå slutet på en underbar vecka, fylld med upplevelser och aktiviteter. Det goda kamratskapet hade ytterligare förhöjt värdet av veckan. Marie och jag hade stortrivts i varandras sällskap, och upplevt saker som hjälpt oss, och påskyndat, vår mognadsprocess.

Vi pratade en hel del om detta medan vi gjorde oss i ordning. Vi började med att sätta på oss helt nya underkläder. Vi hade köpt bländvita torsoletter, vita glansiga strumpor och läckra trosor. Resten av kläderna skulle vi få på oss efter genomförd helrenovering på skönhetssalongen, så vi svepte bara om oss hotellets morgonrockar och travade iväg till salongen. Våra klänningar hängde snyggt på galgar i ett hörn, så allt var förberett för vår ankomst. Håret ansades lite och tvättades sedan grundligt, i flera omgångar, och fick även en inpackning av något slag. Flinka fingrar rullade snabbt upp håret på spolar, och hela härligheten fixerades med hårnät. Men istället för att förpassas in under en torkhuv, fick jag lägga mig på en brits. En ansiktsmask lades på och under tiden som den fick verka utfördes manikyr. Naglarna hade fått sina törnar under veckan, men dessa skavanker reparerades skickligt och snabbt.

Behandlingen fortskred, och efter att ansiktsmasken avlägsnats påbörjades sminkningen. En fin festmakeup lades som framhävde olika detaljer i mitt ansikte. Därefter kläddes vi på och slutligen så kammades håret ut och formades till kvällens frisyr. Så stod vi där. Två unga vackra kvinnor log mot oss i spegeln på väggen. Vi svängde runt flera varv för att kunna se oss i alla möjliga vinklar. Till slut var våra ögon övertygade, det var vi som stod framför spegeln, det var ingen dröm. Vi tackade för oss och återvände till våra rum för en sista koll innan vi skulle bli eskorterade ner till de väntande bilarna.

En knackning på dörren annonserade att det nu var dags att ge sig av. Jag gick för att öppna dörren ,och synen som mötte mig fick mig att tappa fattningen. Utanför stod David i tjusig midnattsblå frack och röd ros i knapphålet. Jag blev alldeles stum och förmådde inte röra på mig. Inte förrän David öppnade munnen och med beundran i rösten sade

- Oh vad du är vacker. Jag tror inte mina ögon.

förlöstes jag ur min förtrollning ,och flög om halsen på David. Tätt omslingrade förde han mig in i rummet, och vi blev stående mitt på golvet. Under ivriga ömhetsbetygelser berättade han att Bengt ringt och ville ha över resten av familjen. Förseningar på flyget hade gjort att dom inte hunnit fram innan mässan stängde, men nu var alla här, Greta, Gerd, Björn. och viktigast av allt David. Bengt ville ha familjen runt sig, och riktigt dela med sig av sin glädje över framgångarna i veckan. Jag hörde knappt hälften av det han sa. Mina ögon ville inte lämna honom, och mina händer smekte hans hår och kinder. Till slut harklade sig Marie och påpekade att vi nog måste lämna rummet och ansluta till övriga sällskapet.

Stora kram- och pusskalaset satte fart när vi kom ner i foajén och mötte de andra. Gerd och Greta tittade beundrande på mig och mina kläder. Dom tyckte jag inte längre var en artonårig flicka utan en mogen ung dam. Min kvinnliga utstrålning var påfallande. Björn instämde och David stod där, med min hand i sin, och myste. Vi gick runt och tittade beundrande på de andra vackra klänningarna innan det var dags att åka till banketten.

Den stora bankettsalen dignade av prakt. Girlanger hängde i bågar ner från taket, och blomsterarrangemangen fyllde upp mitten på de stora runda borden. Alla fick plats vid ett bord, så umgänget blev mycket lättare. Snabba servitörer ilade mellan borden och fyllde tallrikarna med läckra maträtter. Glasen fylldes av ädla drycker, och sorlet i salen andades glädje över en arbetsam och hektisk, men trevlig, vecka. Från olika håll i salen höjdes glasen mellan borden, som ett tack för trevligt umgänge under veckan. Konkurrenter eller ej, i kväll fanns ingen konkurrens bara samförstånd.

I ett obevakat ögonblick fångade David min uppmärksamhet. Han överräckte ett paket till mig. Med rodnad i ansiktet tog jag emot presenten och öppnade asken. I den låg halsbandet, som jag tyckt så mycket om i Halmstad. Jag rodnade ännu mer, men David tog upp halsbandet, lossade på det jag hade på mig och satte dit det nya. Med en kyss mitt på munnen tackade jag David för presenten, och i ögonvrån såg jag hur Greta lade huvudet lätt på sned och log ett ömt leende. De andra märkte att något hände vid bordet, och när sammanhanget stod klart höjdes glasen mot oss. Fortfarande rörd av denna uppvaktning höjde jag och David våra glas som tack.

Det stora stråkorkestern behövde bara spela de inledande takterna av Kejsarvalsen, innan det gigantiska dansgolvet fylldes av svängande kjolar i regnbågens alla färger. Men trots alla dansande, så fanns det ändå bara två på dansgolvet. Två som var förlorade för omvärlden, två som bara hade ögon för varandra. I mjuka rörelser svepte de båda över dansgolvet, och följde musikens olika tempoväxlingar. Deras unga kroppar anpassade sig till varandra i fin symbios. För de unga tu fanns inget slut på kvällen. Det var nu livet började.

Överst på sidan

Tillbaka till hemsidan